Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Bland i andra avseenden märkliga lövträd beskrivas en ek med
äggrund, mycket tät krona, en buskformig, låg och tät björk, som författaren
på grund av dess utseende ger benämningen »stackbjörk», och en
ovanligt praktfull pelarasp. Jätte-tallarna företrädas bl. a. av två
sammanvuxna sådana, den ena en s. k. klotgran, med gemensam stam av 310
cm:s omkrets samt en väldig fura, växande å Säby storäng, med en
stamomkrets vid brösthöjd av ej mindre än 418 cm. Den sistnämnda
furan, om vilken professor Sernander säger, att »det är fråga om den
ej är Sydsveriges största», blev för några år sedan på hans
föranstaltande fridlyst enligt naturskyddslagen. Förteckningen över enstaka
naturminnen upptager vidare några mindre vanliga barrträdsformer,
såsom pyramidgran, kamgran och mattgran, samt några ståtliga,
cypress-liknande enträd. På tal om de sistnämnda framhåller författaren, att
Östergötland är ovanligt rikt på stora stamformiga enar, något som i
än högre grad tyckes ha varit förhållandet i forna tider. Som belägg
härpå anför han följande intressanta uttalande av den gamle Olaus
Magnus, som var född och växte upp i Linköping och följaktligen torde
ha hämtat sina intryck och erfarenheter av natur och folk i första
rummet från Östergötland. I 12:e boken av »Historia om de nordiska
folken» heter det nämligen om enen: »Den kan bliva ganska hög och
plägar av denna orsak och för sin doft, som påminner om cypressens,
med fördel användas till virke i finare boningshus, liksom ock till bränsle
såväl under farsoter som även annars dagligdags ...»
I sin redogörelse för märkligare skogstyper inom området uppehåller
sig författaren särskilt vid ett orört alkärr i den s. k. Tjugumåla-skogen,
vilket på hans tillstyrkan kommer att undantagas från de rationella
skogsskötselprinciperna. Beträffande lövängarna, som spela en betydande
roll i traktens fysionomi, hänvisar han till avhandlingen om lövängen
i Bjärka-Säby bebyggelsehistoria, varom mera i det följande.
Det största intresset knyter sig emellertid till det kapitel, som handlar
om Bjärka-Säbygodsets båda naturparker, Vessers udde och Säby
Västerskog, vilka ägaren för tre år sedan på förslag av professor Sernander
lät avskilja och fridlysa såsom naturskyddsområden. Över båda dessa
parker meddelas utförliga beskrivningar, åtföljda av ståndortsanteckningar.
Vessers udde är en i sjön Rengen utskjutande moränudde om c:a 3.8 o
hektars ytinnehåll med en yppig, för trakten synnerligen representativ
lövängsvegetation. En del numera blandskogsklädda landvinningar och
en likaledes skogbevuxen holme, uppkomna efter en vid mitten av förra
århundradet företagen sänkning av sjön, ha även intagits i naturparken.
Säby Västerskog utgör ett 11.92 hektar stort skogsblock, »utmärkt
av jättehöga träd med en utomordentligt kraftig tillväxt». Det
innehåller, fortsätter professor Sernander, »säkerligen ett av de vackraste
barrträdsbestånden i hela Sydsverige och torde i tillväxtintensitet kunna
tävla med Jönåkers bekanta allmänning, om vilken den för övrigt
påminner». — Här må erinras om att nämnda allmänningsskog, som tillhör
Jönåkers härad, Södermanland, och är belägen på Kolmårdens nordligaste
utlöpare, är känd i den skogsbotaniska litteraturen såsom Sveriges, ja,
kanske Nordeuropas virkesrikaste skogsbestånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
