Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Carl Fries
en tidig vårdag mejslade ut den första kammaren. Den befann sig i
en mäktig stamgren, som blåste ned någon höstkväll i våra
farföräldrars barndom. Där bodde blåkråkan, »drottning Kerstins kråka»
med de skimrande fjädrarna, vilken tillhörde lövängens förlorade
paradis och nu är försvunnen. Där matade göktytan sina ungar och till
sist, när den stora grenen börjat murkna och hålet vidgats, lade
skogsduvan en vår sina två vita ägg därinne. Av de fina äggen blev det
två fula ungar, som växte och förkovrades för att en vacker dag på
klatschande vingar flyga ut i det stora äventyret.
Sommaren vart höst, den gamla eken fällde sina blad, vintern
gnistrade kring det kala grenverket och våren kom igen med nytt liv
och långa blånande kvällar. Då satt kattugglan i ekens krona och
blåste sina dallrande bröllopsserenader och i tidens fullbordan skreko
hennes ungar efter mat därnere i skogsduvornas gamla hålrum.
Härom året kom gröngölingen tillbaka igen, mejslade ut ett nytt
hål i den gamla eken och drog upp sin kull av bråkiga och skräniga
ungar. Nästa vår hade nötväckorna mycket att beställa i eken, och
när ingen gröngöling kom och gjorde anspråk på bohålet flyttade de
in där i stället. Lägenheten var förstklassig, den hade i deras ögon
bara ett fel: dörren var för stor. Därför murade de igen den med lera,
tills den blev precis lagom, och hade det sedan lugnt och säkert.
I fjol efterträddes de av svart- och vita flugsnappare, ett stridbart
herrskap som inte tål några grannar. I våras satt en stare och
visslade och knäppte på ekens högsta kvist, nu gapa starungarna efter
mask i dörröppningen. Det är ständigt samma och ständigt nya
äventyr. Den gamla eken lägger år till år, men junisommarens löv är
alltid nyskapat och friskt som i tidens begynnelse, och ur den ärriga
stammen ropar livslusten med nya fågelstämmor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
