Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingmar Fröman
varje år i slutet av oktober bär tusentals ljusgröna blommor. Med
fruktsättningen är det sämre ställt. Endast sällan finner man så långt
norrut de svarta bären, vilka normalt mogna under maj månad året
efter blomningen. Många gånger är klimatet direkt orsak till
frånvaron av bär, men dessutom är det sannolikt, att på grund av
självsterilitet ståndarmjöl måste överföras från ett annat murgrönsindivid
för att bären skola utvecklas. Ståndarmjölet överföres med hjälp
av flugor, men det är mycket för långt mellan de blommande
murgrönorna i Södertörn för att dylik korsbefruktning annat än i
undantagsfall skall kunna äga rum. Om befruktning ej skett, sväller
fruktanlaget blott obetydligt. Murgrönans blommor sitta i flockar,
vilka i sin tur bilda klasar. Ofta är toppflocken ensam utbildad,
medan klasens sidoflockar förbli outvecklade. I varje fall komma
sidoflockarna efter i blomningen. Mycket vanligt är i
Stockholmstrakten, att man på våren finner sidoflockarna bära frusna
blomknoppar och toppflocken outvecklade fruktanlag.
Murgrönan är en av våra vackraste och intressantaste växter. Dess
förekomster äro naturminnesmärken av rang, som det gäller att slå
vakt om. Många faror hota dem. En härrör från betande djur, av
vilka åtminstone fåren äta murgröna. Den värste förgöraren är dock
människan själv. Insamling av rankor i större mängd för plantering,
kransbindning, klädande av äreportar o. d. gör stundom stor, ibland
obotlig skada. Men den måhända största och mest aktuella fara, som
hotar den svenska murgrönan, är fällandet av de träd, i vilkas skugga
den lever. Under en resa längs södra Sveriges ostkust föregående
sommar hade jag många gånger tillfälle att se resultatet av dylik åverkan
på murgrönsplatserna. Glesa murgrönsskott förde på marken ett
tynande liv, till hälften förbrända av de soliga dagarnas alltför rikliga
ljusmängd eller också begravna under stora rishögar. Med beklämning
såg jag ruinerna av vad som en gång säkert varit de vackraste
murgrönsbestånd i skogens hägn. Murgrönan är i hög grad beroende av
sin omgivning. Det är dystert att se träden stå stämplade till
avverkning på en murgrönslokal. Det är en tragedi att möta foror, som föra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
