Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 B er til T ä g t str öm
medvetet till den fixerade punkten, där han slår ned i vassen för att
omedelbart därpå komma upp med en flaxande sothöna i klorna.
Känner man till sothönans vanor, så förstår man örnens taktik.
Sothönsen bruka nämligen dyka undan sina förföljare, varvid de
ofta trycka under gammal vass, flytväxter o. dyk eller med fötterna
hålla sig fast vid bottenvegetationen, örnen kände tydligen till dessa
sothönans vanor och iakttog därför noga platsen, där hon försvann.
Då det var lugnt, kunde han av vassens rörelser se, var sothönan
befann sig och när hon ånyo var att vänta. När hon så andtruten åter
kom upp till ytan, var hon lätt att fånga.
När sjöarna frysa till, ha örnarna en gyllene tid. De utföra då —
om icke förr — också ett verkligt barmhärtighetsverk genom att
befria skadskjutna sjöfåglar från vidare lidanden. Från mitt fönster
kan jag se ut över Dannemorasjön. Det går en smal strimma av
öppet vatten mitt ute i sjön, eljest ligger den täckt av blank nyis.
Tvenne havsörnar sitta ute på isen en bit från vaken, i vilken en del
andfåglar simma kring. En av örnarna lyfter och flyger mot vaken.
En del av andfåglarna flyga upp, men några bli liggande kvar. Dessa
äro vingskadade. När örnen kommer i närheten av vaken, skjuter
han i höjden och slår sedan ned mot en av änderna. Denna dyker
och kommer upp en bit därifrån, under det att örnen gjort en lov åt
annat håll. Han hade tydligen ej kunnat följa andens väg under
vattnet. Gång på gång slår örnen efter anden, men tycks knappast
ha någon verklig utsikt att gripa den. Det tycks han visst till sist
själv förstå, ty han flyger nu tillbaka och sätter sig åter på isen och
väntar — väntar att kylan skall frysa is även på den nu öppna
vaken och därmed tvinga änderna upp på isen.
Under flera dagar såg jag örnarna på samma sätt sitta väntande
ute på isen, och gång efter annan betraktade jag i kikaren deras
fåfänga försök att bemäktiga sig någon av änderna — det var knipor
och rödhalsade dykänder —, men aldrig såg jag dem lyckas. I
mörkningen flögo de till en holme och satte sig i träden att övernatta.
Men en morgon var sjön till sist helt tillfrusen. Jag spejade ut över
sjön efter örnarna. Där satt en av dem ute på isen och bredvid gingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
