Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Smärre uppsatser och meddelanden
tar H. vidare, »fann författaren
honom ganska talrikt på gamla
innan-ruttna ekar därstädes. Larverna hade
sina breda, långa gångar inuti
ekstammarna, och man hörde t. o. m. på
något avstånd huru de arbetade för att
ytterligare förlänga och utvidga dem.»
Sedan stora ekbockens förekomst
även på Öland blivit allt mera
kringskuren genom de gamla ekarnas
successiva utfällning, blev han själv den
2% 1918 helfridlyst inom Kalmar län.
Något senare — den 18h 1918 och den
2% 1919 — fridlystes också ett antal,
å Halltorps egendom i Högsrums
socken växande ekar, hans förmodade
sista förekomstort i vårt land.
För några år sedan befarades på
fackmannahåll att,
fridlysningsåtgär-derna till trots, stora ekbocken vore
stadd i försvinnande eller möjligen
redan försvunnen också från
Halltorps-lokalen. Åtminstone det senare synes
dock icke vara fallet. Vår bild, som
välvilligt ställts till årsbokens
förfogande av fru Alma Falk i Kalmar,
visar — visserligen varken den
fullbilda-de skalbaggen eller dess larv —, men
väl den senares grova gnagspår på en
av de fridlysta ekarna. Spåren ifråga
framträda tydligt på den blottade
veden ett stycke ovanför den
metallplatta, som angiver trädets beskaffenhet av
fridlyst naturminnesmärke.
Red.
NYFUNNET BO AV SVARTA
STORKEN.
För vännerna av vår vilda
fågelvärld var 1934 ett i flera avseenden
hugnesamt år. Det gav oss full
visshet om äganderätten till en art,
kärrsångaren, vilken förut hållits för
tvivelaktig som inhemsk häckfågel; det
bragte också till vår kännedom att ett
par av svarta storken häckat på en
förut icke känd boplats i södra Sverige.
Som flertalet av årsskriftens läsare
tvivelsutan hava sig bekant, är svarta
storken, eller — såsom fågelns gamla
svenska namn löd — odinssvalan, av
alla våra stora praktfåglar den, som
f. n. står utrotningsgränsen närmast,
n. b. som häckfågel i vårt eget land.
I denna årsskrift omtalades arten
senast 1924, sid. 172—173, då ett
bo-fynd, som föregående år gjorts i
Hi-dinge socken av Örebro län, berördes.
Efter allt att döma hade storkarna då
använt detta bo flera år i följd, men
återvände ej vidare, sedan deras
boplats blivit funnen och förmodligen
också rätt närgånget undersökt. Nästa
gång ett bo av svart stork upptäcktes
var 1929 (se Fauna och Flora s. å., sid.
142). Detta bo låg i Bäckebo socken
av Kalmar län.
På en annan plats i samma län — var
skall av lätt förklarlig orsak här ej
närmare angivas — har nu återigen
häckning av arten blivit känd. Efter av fru
Alma Falk välvilligt meddelade
uppgifter skulle storkparet häckat på
samma plats redan sommaren 1931 och
1932, men varit borta år 1933. Boet
ligger i en reslig, rakstammig ek, som
dock i huvudsak omgives av
barrskogsklädd mark. Det stora
rovfågelsliknan-de boet vilar på basen av kronans
tvenne nedersta grenar på knappt halva
trädets höjd.
TOTALFRIDLYSNING AV
SIM-OCH VADAREFÅGLAR
FÖRESLAGEN I JÄMTLAND OCH
HÄRJEDALEN.
Redan i »Sveriges Natur» för 1934,
sid. 166—167, har docent Ernst
Arbman givit en del intressanta meddelan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
