Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– —–– ■ ............-......
Kvarnförlossaren
att människan jäktar efter uppseende i sin övergivenhet, men
känner ej sin rätta natur, utan förblandar sitt uppsåt med
en främmande andes.”
Han gick närmare buren och riktade sin kraftiga blick
oavvänt på den besatta. Hon fick efter hand märkbar lisa,
och gnagandet lät allt svagare, utan att likväl tystna. Så
tog han äntligen till orda i kraftfull ton:
”Per Lyckohinder, vem stänger du från livets hamn?”
”Den, som får mitt vingårdsfolk på skam!” lät stämman
dovt, men klart som i vida fjärran.
Doktor Mathias såg frågande på sitt folk. Där skakades
betänkligen på snedlagda huvuden. Stiftsherden höjde sina
händer mot buren, samlade all sin viljekraft i blicken och all
sin myndighet i rösten:
”1 Jesu namn bjuder jag dig, orene ande...”
Han stannade, isad av ett sataniskt skri som på väldigt
avstånd; det kom framstörtande i våldsam fart, och doktorn
ryggade för plågooffrets ursinniga grepp i burstängerna. Nu
var det vederstyggliga tjutet nära; följeslagarne trängde sig
i skräckens villervalla mot stuguvrån. Och så lät hastigt dessa
glupkäftars klafs och gnissel tätt framför deras fötter. De
störtade hals över huvud ut genom dörren och allt var åter
tyst. Styggare rå fanns aldrig för gård.
Nu steg Mickel upp från räcknageln, slog skinnskavet
hastigt från sig och gick med grå vass blick mot doktor Mathias,
som stod där helt ensam och förlägen.
”Gå mans ut härifrån, du ock!” lät skinnarn förbittrad.
”Vet du ej, att du talar till dinom översåte?” sporde
doktorn med uppbjuden värdighet.
”Ja, stor sak i det! Jag är herren här i huset, jag,
sådant det är. Skall en inte få njuta arbetsron för slike
latryggar?”
Så sagt och karln sköt sin stiftsherde ut genom dörren,
varpå denne trädde frivilligt ut. Mickel följde efter genom
farstun, synade dörrstängslet och utfor mot de dröjande på
gården:
”Den, som inte var karl att läsa bort’en, trängdes inte
hit och arga upp’en. I har gått för tidigt från mästarn, lärde
2. — Nationallitteratur. XX VIII.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
