Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huskarlen gnuggade ögonen, reste sig på armbågen, där
han låg vid frambalken, och skådade fram åt lavens fotända,
förbi dess nedervägg inåt spiseln.
Den glupande lågan föll den skumsynte starkt i ansiktet.
Och så skymtade som en blixt någonting gnistrande
mång-brokigt och långsmalt, som for bakom dörren till vedlidret,
uppslagen som denna var inåt rummet mot lavens nederända.
Skinnarn funderade i omorgnat trög tankegång, men ej
egentligen oroad. En främling kunde i dessa tider av okonstlad
gästning träda in genom ostängd farstudörr, göra sig
hemmastadd med vedförrådet och tända sig en värmande natteld
på spiseln, utan att sådant behövde tas illa upp av husfolket.
”Är väl någon vidfärding, som har varit ute på fjärden
i sin själjakt. Men ohult som en fähund har han farit i vedlidret
mitt. Skulle väl in efter mer, men den här säger stopp nu,”
tänkte Mickel om sig själv.
Han såg fortfarande fram åt spiseln, vaktande efter
främlingen, då denne skulle komma fram med vedbördan på armen.
Hettan var mäkta stark och eldslågan kunde till synes
flasa högt över den låga skorstenen, som en annan spökelse
ute i höstnatten. Främlingen tycktes dröja i lidret.
Så hotade en av de stående bränderna att ramla fram
över spiseln till spiller kol ner på golvet.
Nu stack en glittrande blank spjutyxa fram bakom
ved-lidersdörren, jämte en hand från grå ärm och rätade till
branden ordentligt. Den främmande satt alltså bakom dörren
och stekte sig i denna hetta, en otroligt värmegir ig varelse.
Så drogs spjutyxan tillbaka och stöttes mot golvet ned mot
spiselkanten, en fin och sirlig spjutyxa, såsom man kunde
kalla den. Det var både spjut och yxa på samma stång, ett
högst finurligt vapen, prydligt för ögat och till synes ganska
mordiskt i handgemänget. Var ej detta vapen nytt, så var
det säkert lastgammalt över mannaminne.
”Vad är det för utböling, som sitter och bränner så här?”
ville gårdskarln veta.
Främlingen bakom dörren lät vårdslöst som en översåte
och klangfull som renaste malm:
”Ved har du mer i skogen!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
