Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begåvade med samma sorts solröda silkesliknande hår och vita
hud, samma slags mandelformade, gröna, litet listiga, kinesögon
med långa ljusa fransar. Fru Mark satt som på nålar — och
mycket riktigt ringde strax tamburens elektriska klocka.
— Ja det kunde jag tro, flickor — trymån må väl vara
ordentligt dammad i dag.
Och den ungdomliga värdinnan störtade ut, följd av sin
vackra flock, Frida öppet knotande: — Så gräsligt! redan
numro 2 i dag, Matildenro är då en riktig gästgivargård.
— Hysch — ysch — ysch. Fru Mark for fram, lätt som
en vind. Händerna bakom ryggen gjorde små vinkar och
tecken, som betydde att något dammkorn upptäckts, vilket
flickorna borde fläkta bort med näsduk eller förkläde.
— Hjärtligt, hjärtligt välkommen, var så god och —
Det var bara någon, som velat springa inom för att tala
om att Lindkvistens fått hem hattlagret–––-flickorna Mark
stormade: måste slänga ditöver efter maten. Ny ringning.
En mamma av de intimare — med hela pojkraden... man
sprang igenom våningen och tillbaka — fem minuter på stående
fot i salen — två minuter i tamburen — sista hackpratet och
så ut. Nästa gång klockan surrade befanns det vara tre av
stadens elegantaste damer, som högtidligt fördes genom de
ståtliga rummen. Dagsarbetet kom i full gång.
Villan var nybyggd i en stil som kallades svensk ehuru
med bra nog tycke av en engelsk cottage med utsprång och
burar och ryggstödsbänkar och små, små rutor uppefter alla
väggar. I ett gammalt hem kunde emellertid inredningen
först småningom väntas hinna upp till det nyaste modet.
Matsalen t. ex. symboliserade visserligen nordisk enkelhet
med tunga bord och stolar, men den dyrbara byffén med
sina lysande silverpjäser, sina brokiga mässingsbeslag,
föreställande amoriner, och sina spegelväggar kunde ju inte kastas
bort, icke heller förmaket med allting i himmelsblått, ända
till banden på divanbordets poesiböcker och förgätmigejerna
på den venezianska spegelns ram, lätt nedkastade av Inez’
målarhand, allt mycket vackert för en del år sedan. Som
väl var stod sig ännu vardagsrummet, alltigenom hemvävt
som det var, med tänkespråk ur Havamal anbringade varhelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
