Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkoherden fick på sig en lidande min. Han kunde
icke undgå sitt öde.
”Na, så låt henne komma då,” sade han.
Jungfrun gick, och efter ett par ögonblick syntes i
dörröppningen i hennes ställe en sorgklädd kvinna, som icke
tycktes veta, om hon vågade gå framåt golvet eller ej. Hon kunde
väl vara mellan femtio och sextio år, hade gråsprängt hår
och såg ut som en person i den lägre medelklassens villkor,
men som arbetat hårt i alla sina dar. Händerna i de rynkiga,
svarta handskarna voro stora och ansiktet tämligen grovt,
men med ett drag av fryntlighet, trots att det nu var svullet
och rödaktigt som av gråt.
”Herr kyrkoherden, jag är... jag är”... började hon.
”Ja, jag vet,” sade kyrkoherden och visade på en stol.
Hon närmade sig något, men satte sig icke.
”Jag kommer för att få höra av herr kyrkoherden själv,
om det är sant,” fortsatte hon. ”Det kom upp till mig en
häradshövding och sa’, att testamentet inte var riktigt, som
det skulle vara. Det var ett... ett slags formfel i det, sa’ han,
och därför skulle det inte gillas, sa’ han.”
Kyrkoherden stod myndig och bred framför henne med
de omvända händerna vilande mot höfterna.
”Häradshövdingen har ju redan förklarat alltsammans för
fröken,” sade han.
Hon ryckte till vid tilltalsordet ”fröken”, och det var
först efter en paus hennes svar kom.
”Ja men...”
”Han är lagkarl! Han förstår saken bättre än jag, så
när han säger det, måste det naturligtvis vara sant.”
”Men herr kyrkoherden,” utbrast hon ångestfullt, ”inte
kan det väl få gå så orättvist till. Det var verkligen
Heller-dinks vilja att jag skulle ha vad som var efter honom.”
”Människornas vilja min bästa fröken, är inte alltid Guds
vilja,” sade kyrkoherden och lyfte blicken och pekfingret
mot taket.
Den sorgklädda var en gudfruktig kvinna och åkallandet
av det högsta väsendet stämde henne alltid högtidligt,
isynnerhet då det kom från en andans man och skedde på ett så vär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
