Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––––––––––*–-•— ––––––––––-v
Gallionsbilden
Modern rörde sig icke. Hon yttrade blott det enda ordet:
”Död?”
Då vågade han tala, men alltjämt med armen för pannan:
Nej, nej, icke död. Baas levde, men han låg inklämd mellan
två stenblock. Han hade störtat ned i en springa, då han
jagade klippkanin, och brutit benen i fallet. Han kunde icke
komma upp, han kunde icke röra sig, ingen kunde hjälpa
honom, men han hade skickat efter sin mor.
”Visa vägen”, sade den gamla. Hottentotten gick före,
jungfrun följde efter. Och mellan dem båda vandrade Josiahs
moder. Hon höll sig upprätt och tog stöd av ingen och tycktes
lyssna till tjänaren, som beskrev sin herres färd.
De hade nedlagt mycket vilt den dagen och stekt en
hare uppe i bergen. Det var mot kvällningen, då de redan
voro på återvägen, som klippkaninen blivit skrämd ur sitt
tillhåll. Baas hade bommat två gånger — den tredje träffade
han, men då han ville förfölja djuret, hade berget öppnat sig
och slukat upp honom... En spricka icke bredare än hans
fot var lång–––Och han hade försvunnit i djupet, fallit
så långt ner, att det blott var med möda man hörde
hans röst.
Den gamla boerkvinnan avbröt honom icke och
förtröttades icke. Hon släpade sina fötter från klippa till klippa
och från stup till stup. Timme svann efter timme, och hon
vandrade och vandrade. Över hennes huvud stod den vita
månen, och gestalten växte och bredde sig. Det var
anklagelsen som gick där, domen som gick där, och den lilla jungfrun
följde. Hon levde icke och kunde icke dö. Hon vände sina
ögon från hisnande bråddjup och vek undan buskar, som
sträckte sig efter henne med döde mäns armar. Himmelens
ljus var en köld utan gräns och markens skugga full av tysta
fasor. Hemska röster stego upp och viskade inom henne;
hon tystade dem icke och lyddes icke, hon gick och gick, tills
hon såg den gamla kvinnan stanna.
Framför dem reste sig en bergvägg, hög och svart i den
vita natten, och uppe på dess brant stodo orörliga och nakna
skelett av träd, men nedanför moderns fötter öppnade sig i
månskenet en remna av mörker. Hottentotten talade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
