Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mögen att fatta något av detta — hela ansiktet var som ett
levande spörsmål: Men kunde, kunde verkligen...
Désirée de Chastenay nickade. Det hade inträffat förr
i släkten, det var historiskt, tänk bara på m:me de
Chante-merle, deras grandtante, vän och samtida till m:me de Pompa
-dour. Hon visste inte, hur många gånger hon hört, att denna
dam haft en målning, föreställande den döende Cleopatra,
över sin säng, och att hon brukade titta på... på etiopiern,
som kom med huggormen i en blomster korg. Det hade blivit
en sådan vana att, kort sagt, att hennes son — hon väntade
honom just då — kom till världen så svart som en liten etiopier.
Men det räckte inte länge, det gick över, han ljusnade för
var dag, och på det porträtt, som bevarade hans drag åt
eftervärlden, var han så vit, som man gärna kunde begära. Och
det hände, betänk det, i Normandie, där man inte sett så
mycket som skuggan av en neger på den tiden.
Detta var ju en märkvärdig historia, till och med när
man hört den förr, och det hade tant Avie-Henriette, då hon
drog sig till minnes, men hon glömde den för ögonblicket,
det kom en så orolig tid kort efteråt — han försvann, mulatten,
rakt försvann, utan att lämna spår, som om han blivit
uppslukad av jorden.
Var och en blev uppskakad av detta. Om han nu rymt
sin väg med ont i sinnet — planer på mordbrand kanske, eller
andra onda anslag. Gift — man tänkte på gift–––––-skulle
han möjligen redan...? Man kände efter symtom, sökte
dem rent av, men hela huset mådde så bra som någonsin,
med undantag av lilla Jacqueline, ty hon var verkligen dålig.
Man trodde sig stå inför katastrofen, men vecka gick efter
vecka, utan att någonting inträffade, och man började taga
det hela litet lugnare, då m:me de Chastenay en kväll kom
åkande till La Savanne. Hon hade varit där på morgonen
och hört, att allt stod väl till, men nu mötte hon Hippolyte
på verandan och anade något. Han stod där och skallrade
tänder, darrade så att han knappt kunde tugga betel en gång
— naturligtvis var det omöjligt att få ett förnuftigt ord av
honom, och hon gick vidare in i våningen, genom sal och
förmak — de voro tomma, men i dörren till sängkammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
