Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reste sig på sina bakben mot Nysvedjebyggarn, kom fram,
grep i raseri furan om livet, som om det varit hon som skulle
läggas i bänk. Tassarna slogo ihop på baksidan. Salmon
grep fast i den högra, lutade sig hastigt åt höger och sänkte
kniven en, två, tre gånger mellan björnens revben med syfte
åt hjärtat. Salmons läppar voro blå, skrumpna; tungan var
torr i munnen; ögonen gnistrade. Ännu var Salmon
Björn-Salmon!
Och Nalle sjönk på stället, rullade baklänges, men
studsade upp igen, sprang i en virvlande krets inåt småbuskarna,
som böjde sig som sä v, kom tillbaka, steg ännu en gång i
brottareställning fram, fick på nytt smaka den långa kniven
och snurrade runt.
Salmon var i en underlig sinnesstämning. Inom honom
vaggade, som han tyckte, röda vågor fram och tillbaka, marken
gungade under honom, och ögonen sågo icke riktigt... ”det
vore dumt att svimma nu”, tänkte han och drog djupt efter
andan: ”jag får icke gå under för mors skull”.
Någonting rörde sig uppe i furans krona. ”Det var en
djärv fågel, som sitter där”, tänkte Salmon och högg ännu
en gång björnen till möte, ännu en gång mellan revbenen.
Salmon mäktade aldrig riktigt skildra det som nu kom,
då han ibland berättade historien. Men Nalle hade tumlat
som en hösäck och vält sig. Han hade hoppat på stället och
vrålat högt. Han hade sprungit små susande snabba krokar
på stället, sade han. Det oskadda ögat hade glimmat som
ett eldkol och stuckit som en syl, men det andra hade varit
gömt av blodlevrar, sade han. För varje steg, för varje flåsande
suck hade blodströmmen stått som ett grovt spö, som ett
skackelämne så grovt, påstod han, och mycket hade det gjort,
att det gick som det gick, att Nalle inte givit sig tid att stanna
ett ögonblick, draga skinnet över såren och vrida håret i en
tått över dem, såsom de bruka ibland, som han sade och
påstod. Om han ljög eller ej, vet jag icke. Han är för övrigt
inte den ende, som haft att berätta om sådana ting. Det är
många konstiga historier ur våra skogar här nordpå.
Solen hade stigit högt. En glimmande guldtråd smög sig
genom barr och löv till stridens fura för att se vad som stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
