Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägen. Sjul var hemma, vaktade renarna och tänkte på den
sommarnatt uppe till fjälls, då han just träffade sin hjärtans
kär och de båda beslutat att ha sina hjordar gemensamt för
all framtid. Hans käresta var nu långt ifrån, men till våren
skulle de mötas, slå hjordarna tillsammans och bilda hushåll
på Gitsfjäll.
På marknaden fick Gåli höra mångt och mycket och
aldrig glömde hon den resan. Det berättades av den ene för
den andre, mottogs med glädjeskratt och skickades vidare.
Ingen av lapparna visste det säkert, men det låg i luften som
syre; och visst hade det hänt — äntligen! Nu kunde de börja
leva! Det skulle lysa sol över dem, som vandrade i obygden.
Glädjen och brännvinet gick efter den långa raden av gäster
på lappbrölloppet; de sutto på sina korslagda ben och stucko
flottiga fingrar i puttrande grytor, däri halvkokat kött och
urkramade tarmar summo omkring och anammades med ett
fast grepp. De skrattade och berättade; kvinnornas bjävs
och pärlor glittrade och glimmade; nyheten hade gjort dem
uppsluppna; de slängde med ett plirande skratt köttstyckena
av sina tjuvskjutna renar: ”nu skulle det vara slut med det”.
Folket stod omkring och gapade, ty huru ofta nordsvensken
än kommer i beröring med fjällfolket, huru mycket de båda
folken så att säga gnida sig mot varandra, alltid finnes hos
lappen något hemlighetsfullt, något bakom, som ingen vet.
Ho, hej, vad glädjen stod högt! Det ångade livslust av varenda
päls. De skrattade och berättade. Visste någon att kungen
påbjudit: hädanefter skall lag skydda ren och lapp bättre än
hittills? Kungen hade sagt det till höga herrar, höga herrar
till lägre, och nu var det gånget från topp till topp som maj
eldar tills de hunnit hit och sken över deras tillvaro — och de
jublade. En så’n kung! Ingen visste det säkert, men alla
kunde berätta det. Aldrig mera skulle de plocka upp sina
dödsskjutna djur under förbannelser. Om nu bara fan ville
ta gråben — de skrattade. Björn, det var ingenting. Honom
hade Klämmet utrotat. Och nu kommo historier. Hade någon
hört att Klämmet nyss varit i färd med björn? Kenfett rann
i mungiporna på honom, som frågade. Åh Klämmet,
björn-mannen: i honom bodde mera än hin håle visste, fast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
