Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med kråkboet mellan grenarna. Han tyckte att han kände
detta träd, att han hade sett det förr, eller hört en saga
om det.
Och han drömde om det på natten.
Sommarhimmel, sommardagar. Gröna ängar, gröna träd...
Ängarna stodo fulla av blommor, och Martin och Maria
plockade dem och bund o dem till buketter åt sin moder. Och
Maria sade till Martin: ”Akta dig för ormarna! Om du trampar
på en orm, så tror han att du har gjort det med flit, och så
biter han dig.” Då trampade Martin så försiktigt han kunde
i det höga gräset. Och hon lärde honom också, att det var
en stor synd att plocka den vita smultronblomman, ty det
var den som det blev smultron av. Och de kommo överens
om att den som först fick se en smultronblomma skulle säga:
fri för den! — Och den som hade sagt ”fri” för en blomma
skulle få plocka bäret när det blev moget. Men när de kommo
till ekbacken, då var där alldeles vitt av smultronblom under
ekarna; Maria var den första som såg det, och hon ropade
strax: ”Fri för allihop!” Men då hon såg att Martin inte
längre såg riktigt glad ut, föreslog hon strax att de skulle
dela skatten; och så drogo de i tanken ett streck från ett träd
till ett annat och delade på så sätt hela ekbacken i två delar.
Till höger om strecket var det Marias smultronställe, och
Martins var till vänster. Därefter satte de sig ned under en
ek i skuggan och ordnade sina blommor så som de tyckte att
det passade bäst; och Maria lärde Martin att sticka in det
fina hjärtformiga darrgräset överallt bland prästkragar och
smörblommor och att binda ihop buketten med långa strån.
Men Martin tröttnade snart på sina blommor, ty han hade
glömt att han hade plockat dem för att ge dem åt sin moder,
och han lät dem ligga i gräset och lade sig själv på rygg mitt
ibland dem och såg på skyarna, som drevo fram över den blå
himlen högt över hans huvud. De liknade vita hundar; små
lurviga, vita hundar. Det var kanske också små hundar. Då
människorna dö, komma de ju till himmelen; men hundarna,
som inte ha någon riktig själ, kunna väl inte komma så högt
upp. De få springa utanför och leka med varandra. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
