Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer är vad som är bra för fattigt folk. De vackra
sommarkvällarna satt han ofta på Mosebacke eller i Strömparterren
och drack punsch, ibland med fästmön, men ibland med en
liten mörkhårig sömmerska, som han hade blivit bekant med
hos Tekla en eftermiddag, då hon hade kaffebjudning i
jungfrukammaren. Hon hette Edit; hon hade ett stort, mörkt
hår och en mycket röd mun. Hon gick långa tider utan
arbete, men förstod alltid att reda sig ändå. Blom önskade
ofta, att Teklas trofasta kärlek till honom tillika med hennes
sparbanksbok genom något trolleri kunde överflyttas på Edit.
Men Edits hjärta var obeständigt och aldrig att lita på, och
sparbanksboken förblev Teklas. Nå, som det nu var, gjorde
han sig i alla fall litet glädje både med den enas pengar och
den andras röda mun.
Men så kom slutet. Skräddaren, som han arbetade hos,
gjorde konkurs, och han stod utan arbete. Tekla lovade att
hjälpa honom och tog ut pengar från banken; han skulle få
låna trettio kronor, tills han fick arbete. På kvällen, då han
skulle få pengarna, tvang hon honom att stanna längre än
han hade lust till. Och då han äntligen skulle gå och bara
väntade på pengarna, bröt det löst. Hon var så mycket
ursinnigare som hon måste tala mycket tyst, av fruktan att
väcka herrskapet. Edit hade varit uppe hos henne på
eftermiddagen, de hade kommit i gräl om någonting, och Edit
hade talat om. alltsammans med Blom, för att retas och skryta.
Men Tekla var inte den som lät någon driva med sig! Och
hon kallade honom en fähund och mycket annat och viftade
med de tre tiorna under näsan på honom och förklarade att
han aldrig mer skulle få ett öre av henne. Då nappade han
dem till sig med ett raskt grepp och gick sin väg. Han visste
att hon inte vågade göra något väsen på natten, herrskapet
kunde vakna.
Men nästa dag anmälde hon honom i polisen för stöld.
Han nekade först, men erkände sedan och berättade förloppet.
Målsägandens framställning av saken var emellertid helt
annorlunda ; de trettio kronorna hade legat på ett bord, han hade
tagit dem utan att hon såg det, och hon hade aldrig lovat honom
dem. Det enda som blev fullt klart var, att han hade tagit dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
