Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur MITT LIV OCH LEVERNE.
FRUNTIMMER.
Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med
sin hustru, som många ha väl det. Han hade som dräng blivit
kär i hennes gula hår och röda kinder och i hennes mun som
såg ut som ett blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat
fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka pannan
och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles svarta, då hon
såg över hans axel i dansen.
Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm
och litet varstans. Hon var en torr, benig människa med
skäggfinnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag när det gällde.
Hon hade kanske också haft ett litet helvete med Olagus, men
man vänjer sig också vid helvetet, och nu gingo de arbetande
vid varandras sida, tigande av vana och talande endast då
den ena parten ville påskynda den andras arbete.
Skola vi röra mera i deras privataffärer?
Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med
livet bakom sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern
kommer och mal känslorna till grått mjöl, av vilket man icke
ens kan baka nödbröd.
Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig,
men min uppgift är ju att berätta lustiga historier.
Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av
Olagus stuga. Den låg fjärran från människors boningar, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
