Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den frua, den frua, ho tänker då för jämnan på di fattie. Stig
in å värm sej, de yr ju så d’ä rent okrestlit — åj åj åj, å så
tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la alir i sitt
maken!
Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring.
Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.
Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om
varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som
trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på
härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå
runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste
till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.
Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som
en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att
skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens
rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat
bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret
och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade
säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde.
Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip
och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.
Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.
Där satt Grej sen, före detta soldat, omstrålad av ett
slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i
Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han
ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda
fram-tand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och
spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och
bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta
mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han
bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty
han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan
Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam
i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande
ekorre. —
I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava.
Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade
gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
