Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krogens vilostunder, de alltmer avlägsna utsikternas ständiga
uppskjutande. På nytt detta farliga drömliv, som redan en
gång förut gjort honom nära omöjlig därhemma i det gamla
landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen,
som han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa
sjunkande till nästan vagabondens ståndpunkt.
Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig
att taga ett nytt, och sen ännu ett, fastän han då ej skulle ha
pengar kvar till spårvagn för natten och morgondagen.
Tröstade han sig redan icke med, att bleve det endast vackert väder,
kunde han gott gå ute en natt i stället för att tigga om plats
på en soffa hos vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej
varje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han få
arbete — ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta
trots att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld
och snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön.
Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt
ihåg att han ej längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade
nyss glömt att han hunnit betala konduktören sin slant innan
vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles
utan mynt. Men tysken kom redan med ölet.
Det blev med ens svart natt. Därpå ljungade ett band av
silvervita blixtar och en knall liknande en häftig
dynamitexplosion skrällde genom rummet, som tycktes darra. Glasen
klingade bakom disken och några röster skreko högt till. Bland
dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri av fasa. Sedan
blev det tyst under det man hörde regn och hagel falla likt dån
av blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen övergick detta
smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett
ihållande knackande av hammare och släggor. Man kunde
också höra det brusande vattenforsandet på gatan, det lät som
strömvågor nedanför ett vattenfall.
Värdens stämma hördes först:
— Tänd gasen, skynda på!
Och kyparens oroliga svar:
— Ja, ja, bara det nu icke är farligt...
Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på
tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
