Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt i ljuvligaste sommar fägring. Förhoppningarna från den
gången voro också lyckligen uppfyllda, Schaafs verk hade
blivit anförtrott åt en man, som med samma trofasta kärlek
och nit skulle föra det vidare, till Guds ära och församlingens
eviga väl. Därmed var ännu en länk knuten till den traditionens
kedja som aldrig borde brytas. —
Nu höjdes glasen mot kyrkoherde Vattling, som bugade
åt alla håll, med fuktiga, plirande ögon och svettigt blek om
de magra kinderna. Efter en krampaktig harskning besvarade
han Somlings skåltal.
— Också Somling hade på sina skuldror övertagit en stor
del av Schaafs verk, då han efter honom mottagit
kontraktsprostvärdigheten. Däri kunde man även se ett gott omen för
framtiden. Ingen ägde i högre grad än Somling betingelser
att fylla de krav, som följde av denna ställning. —
Åter klang och glitter av höjda glas. Somlings namn su
sade vördnadsfullt emot honom. Han nickade och svällde ut,
så att han nästan undanskymde sin bordsgranne, biskopen.
Vid kaffet bad Somling i nådig ton vice pastorn
vederkvicka dem med litet musik.
— Du är ju utrustad med sångröst. Låt oss höra!
— Ja, det vore utmärkt snällt, instämde värden och slog
tjänstaktigt upp pianot.
Vice pastorn var trött efter mässningen och middagen och
tycktes inte mycket villig att lyda. Men med en knyck på
nacken slog han sig ned vid instrumentet och klarade strupen.
— Nu får vi sång, ropade kontraktsprosten och tystade
med en faderlig åtbörd de sorlande grupperna. Pastorn stämde
upp en av Wennerbergs hymner ur psaltaren:
— Görer portarna vida och dörrarna höga. — Lutad i en
solfa, bågnande av välmåga och självbelåtenhet, vaggade
Somling efter den ståtliga rytmen och stämde in då och då med
ett stönande, rosslande ljud. När musikanten slutat och
rummet fylldes av tacksamt beundrande viskningar, blev Somling
orolig. Han krängde sig upp ur sin halvliggande vila och
vacklade bort till pianot.
— Det var ganska skönt — ja. En rätt god röst också.
Ack, ja — min Petrus Samuel, han har ärvt min klena hals —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
