Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg kände genast åska i luften, och det var som om
någon kramat ihop hans lovdagsglädje som ett vitt
pappersblad. Han mumlade lamt och hopplöst:
— Snälla tant, få vi fara ut och segla ett slag?
— Gå och dränka er, kommer aldrig på frågan!
Georg stirrade blekt och sorgmodigt på tapeternas
snusblommor. Rummets ombonade och unkna värme steg honom
i halsen. Han talade dödsdömt, rakt ut i luften.
— Ja, men det blåser ju inte ett dugg, snälla tant Leontine.
— Har ni någon båt att segla i, ni då?
— Vi skulle få segla med ... Fabian Scholke . . . snälla . . .
Georg visste redan, att allt var förlorat. Fabian var ingen
persona grata.
Fru Leontine svängde dammtrasan.
— Fabian Scholke! Strykklassarn! Vara tillsammans med
en så’n lymmel. Och sådana föräldrar han har se’n! Gement
pack, som inte håller sig för goda att supa sig fulla
tillsammans med sitt eget tjänstefolk! Ni understår er inte!
Georg drog sig sakta åt dörren.
Borgmästarn lyfte mödosamt en smörig blick från
handlingarna och slog klubban i bordet.
— Hö, hö! Här ska skipas rättvisa. För ut ynglet. Låt
dem såga ved, för det fick jag vid deras år.
Erik ville ha resning i målet och stack gråtfärdig in med
sin gamla vädjan.
— Ja, men Georg som fick så fina betyg!
Georg hade redan avvikit, Erik försatte en knuff av fru
Leontine utom dörren.
Det var inte roligt att träda inför den fågelfrie Fabian.
Han röck på axlarna och spottade föraktfullt.
— Vad frågte ni för, era fiblor. Man ska aldrig fråga.
Fabian blinkade och gick med händerna djupt i
byxfickorna, lömsk och värdig neråt hamnen. Vid plåtslagarns
hörn kastade han en sten på en svart katt. Utanför
nykterhetskaféet satte han två fingrar i mun och visslade mitt i örat på
en liten förkrympt gumstackare, som blev alldeles
vimmel-kantig av skräck och hytte efter honom med sitt paraply. Så
försvann den dystra och lockande skepnaden bakom ett plank.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
