Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg mente, att de måste ga i land och göra en stor eld.
Fabian svepte filten bättre om sig och gäspade:
— Idioter! Vi äter och sover tills det blir vackert, och
då seglar vi hemåt och lämnar båten någonstans, där vi kan
landa, så ingen ser oss. Sen säger vi, att vi stjälpte med ökan
och inte kunde hitta hem i skogen, utan fick ligga ute och
frysa hela natten, för då tycker de synd om oss, begrips.
Ja, Fabian var alltid den som kunde knepet. Georg föll
genast till föga. Det lade sig en balsam på hans sjuka
samvete, och han svepte filten om sig och somnade åter som ett
gott barn och vaknade inte, förrn han blev hungrig.
Dagen tillbragtes i kojerna med utarbetande av
gemensam försvarsplan vid hemkomsten. Man repeterade sina roller
och lärde sig svara på försåtliga frågor. Fabian ömsom
storm-skällde och morrade av belåtenhet vid denna övning, där hans
naturliga begåvning fick göra sig gällande.
Då och då avbröts tentamen av små livliga gräl, om vem
som skulle gå upp och laga mat. Det blev Erik, eftersom
han var yngst och svagast.
Framåt eftermiddagen hade den tvungna overksamheten
och trångboddheten alldeles demoraliserat Fabian, vars
övermod blev outhärdligt. Han var handgriplig mot Erik, och
mot Georg slungade han så många nya och oanade skällsord,
att dennes svarsförråd snart var uttömt, och han låg tyst och
vred sig på dynorna med tusen förgiftade pilar i sitt hjärta.
Men när Fabian så utan vidare sparkade ut Erik genom
skansluckan och kastade konservbrytarn efter honom, då var Georgs
tålamod slut och han rusade upp med näven i högsta hugg.
Slagsmålet, som i anseende till det ringa utrymmet kunde
blivit ödesdigert, avvärjdes endast därigenom, att Fabian
plötsligt slog om till mild försonlighet, vädjande till gemensamma
brott och faror.
Fram mot natten minskade regnet, och man kunde till
allas lättnad ro i land ett slag.
Fabian inspekterade åter villa och uthus, men Georg och
Erik hoppade, sällsamt utstyrda, som stengetter omkring på
strandklipporna runt hela holmen. Inte ett segel, inte en
ångbåtsrök syntes på den väldiga, järngrå fjärden, där böljorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
