Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara rasande på honom. Han satt där utan baktankar och
misstänksamhet och frossade i sköna, facktermer och berömde
sin båt som en gammal kännare.
— Fabian du, det går bra! ropade han i sin oskyldiga glädje.
Tycker du inte, jag klarade vändningen bra? Hon har sina
nycker, Vindrosen, ser du, men bara hon behandlas med
läm-por, så går det galant. Man ska inte lägga rodret alldeles
tvärs i vändningen, ser du, för då tappar hon bara farten och
kommer inte runt. Och så ska man hålla in storseglet i det
längsta, förstår du. Ja, det är en stilig skuta ändå att segla
i . . . Vill du vara så snäll och räcka mig kortet!
Fabian satt i lä på bästa platsen, struntade i skoten och
gnisslade som ett torrt block. Han knuffade ner Erik efter
sjökortet. Den gode Georg märkte fortfarande ingenting.
Det började redan vackra litet. Kvällssolen kom, stor
och röd, och lade sig på en storskog långt i nordväst. De
höilo i lä av en lång, susande skogsö.
Då började Fabian maka sig närmare rodret.
— Hör du, nu skulle det smaka gott med mat,
framkastade han med dämpad ilska.
— Jaa, nog skulle det, mente Georg och såg åter på kortet.
— Ska du inte gå ner och göra i ordning då?
— Gör’t själv, sade Georg. I kväll ska jag styra oss i
hamn, för det är svårt vatten.
Fabian kröp allt tätare inpå Georg. Han hade redan sin
hand på rodret. Men då for det som stora, svarta flammor
över vattnet, ty det var slut med lälandet och vinden friskade
i ett slag igen i solbärgningen.
Fabian kröp tillbaka i sitt lä.
Men så mojnade det ånyo ut, och då kom Fabian
akteröver för andra gången och sökte knuffa Georg från rodret.
— Hör du inte, att jag är hungrig!
Georg teg och sög sig fast vid rodret. Erik kände att
det låg något i luften och kröp ner till Georg på läsidan. Han
var röd i ansiktet och stampade i durken och knöt sina små
nävar mot Fabian, morsk som en tätting.
— Akta dig du, din . . . din strykklassare! Hur kändes
det, när rektorn la5 upp dig, vad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
