Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l.;..m» ■ ■ —......-... — " ■ ’ - ” "" 1 -*
Ur Kuskar
tande pysslade om honom och gjorde honom snygg i kistan,
fingo ett fullt motsvarigt uttryck i de ord, hon riktade till
Dick, den äldste i barnskaran:
— Dick, sade hon, lova mig här vid din fars öppna bår,
att du aldrig, aldrig ska smaka starkt.
Dick lovade under tårar. Ty han var endast fjorton år.
Huru han höll detta löfte, skall denna berättelse bland annat
visa.
John Browns grav grävdes i ett särskilt hörn av
kyrkogården, där maskrosorna fingo växa som de själva ville.
Där var ingen procession efter vagnen, som körde kistan.
Modern och så många av barnen som kunde gå, följde i en
förskrämd flock ett stycke efter. Nyfikna ansikten stucko fram
bakom fönsterrutornas gardiner och pelargonier. Barnen, som
lekte på bygatan, sprungo förskräckta undan och gömde sig.
Man kunde se på allas ansikten, att de tänkte:
— Nu begravs den fyllekajan John Brown. Ett sådant
liktåg får man, när man super ihjäl sig.
På hans grav restes intet minnesmärke, som kunde vittna
om att han en gång levat och verkat. Men på kullen satte
hans hustru en bukett förgät-mig-ej i en bleckburk, på vilken
där fanns avbildad en neger, som tvättade sig vit. . .
Med John Browns död slutade Dicks barndom. Veckan
efter gjorde han sitt inträde i samhället som man, ehuru hans
armar och skuldror ännu voro ett barns. Han fick tjänst på
herrgården, som låg en halvmil bortom byn, för att skaffa
uppehälle åt sig själv och i sin mån bidraga att hålla den
månghövdade familjen på benen.
Under flera år utgjordes hans sällskap huvudsakligen av
en stor skock får och två kloka hundar. På den stora heden
vandrade han omkring med en gammalmansstav i sina händer
och hundarna i sina hälar.
Det var en sådan där hed, vars ödslighet ingenting tycks
kunna förjaga. Nakna vita vägar skära den sparsamt. Ser
man en mänska vandra längs en av dem, känner man sig
beklämd. Det är som om denna vandrare, detta stycke liv, som
rör sig, gjorde allting omkring ännu dödare. Ej ens den blåaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
