Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag trodde — — — jag — — —
Dick hade ej sett henne gråta sedan fadern dog. Det
var, som om han glömt att det inom henne fanns en källa,
som ännu höll tårar friska. Och det var andra tårar hon
fällde nu.
Han stod handfallen några ögonblick, utan att veta, vad
han skulle göra. Han tog några långsamma steg fram till
henne, drog handen upp ur byxfickan. För första gången i sitt
liv smekte han sin egen mor.
— Vad trodde du mor?
Modern såg ej upp. Men för det ovanliga i hans
smekning mjuknade hon. Hon trevade efter hans hand, fick tag
i den, förde den under sin panna, kramade den hårt.
— Jag trodde det skulle komma en sabbatsvila också
för mig en dag. Jag har släpat och slitit i mina dar för att
hålla en fyllehunds hem samman. Jag har fött honom barn.
Och när barnen blir stora och skulle kunna hjälpa, så reser
de bort till Australien och lämnar en eller gifter sig. Jag
trodde alltid att så länge Dick levde — — — Det är så, så
att ibland vet en inte, varför en föds––-och föder––––-
Dick stod och såg på henne, på den böjda ryggen med
de stora skulderbladen — — — Det var arbete och möda
den ryggen vittnade om, många år av slit och släp, som den
ryggen burit. Han hade aldrig förr sett sin mor så, aldrig
förstått henne så — — — Han såg med ens alla hennes
förbannelser i nytt ljus. Det kastade sitt sken över hela hennes
liv — — —
— Man ska göra det som är rätt, tänkte han. Om man
gör det rätta, söker det rätta, så måste man till sist finna-
vad? — — —
Hans tankar började plötsligt famla fram, osäkra,
hjälplösa –––-så måste man till slut finna–––-vad?–––––
Han såg på Mary. Hon satt med huvudet framåtböjt.
Han kunde ej fånga hennes blick.
Men högt sade han:
— Ja, det är som du säger, mor. Ibland vet en inte,
varför en lever. Men om man gör det rätt är––––-— Hör
på mig, mor! Om Edvard och alla de andra lämnar dig, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
