Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forna entusiasm för det sköna. Allt för nätt var hon
emellertid, småsvarvad som en leksak, blåögd och ljus, klar som en
solblink bredvid den svarta karlen. Ja, jag tyckte, att hon
var ett endaste silver.
När nu paret lämnat vagnen, ökades min förvåning; ty
utan att taga order eller farväl, satte kusken sina kampar i
gång och då vägen var smal och utan diken, körde han rakt ut
i klöveråkern, vände och satte av åt samma håll, varifrån han
kommit. Gästgivarn, som larvat sig fram till grinden, tog
illa vid sig för klövern, röck träskon av foten, skrek och hötte;
en hoper barn och hundar stimmade ut genom grinden,
Adol-phen råkade i extas och luffade brummande kors och tvärs
på vägen. Men det främmande paret förblev trankilt: karlen
bjöd fruntimret armen och skred med så mycken värdighet
fram mot grinden, att gästgivarn, hans barn och hundar tyst
veko åt sidan. Och då han i själva grinden mötte en moder
-sugga med dess avkomma, behövde han endast giva en stadig
blick för att det grova djuret skulle liksom rulla åt sidan och
med devota grymtningar locka till sig sin kull. Det har jag
själv sett.
Inkommen på gårdsplanen och alldeles i närheten av vårt
bord stannade främlingen med sin sköna och förblev stående
en god stund utan att synas fästa uppmärksamheten vid något
eller någon. Jag har aldrig sett en människa, som, när det
så föll sig, kunde så fullständigt bortse från det kringvarande.
Vårt sällskap ägnade honom desto större uppmärksamhet.
Kaptenen gulnade som ett asplöv, kaptenskans nästipp
rodnade och mamsellen flög upp och begynte ett knixande, som
kaptenen avslutade genom att plötsligt draga ned henne på
stolen. Äntligen bröt främlingen den rådande tystnaden genom
att på god svenska fast med någon brytning tillkalla värdinnan.
Han frågade, om en viss herr Tomson befunne sig på gården.
Då detta nekades, begärde han tvenne goda rum. Men moran
bedyrade, att det icke kunde bli tal om vare sig goda eller
dåliga rum, eftersom allt redan var upptaget och hon
dessutom väntade postdiligensen från Kristinehamn, som borde
anlänt redan vid middagstid. Främlingen bytte nu halvhögt
några fransyska ord med sin sköna, varefter han vände sig
19. — Nationallitteratur. XXIX.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
