Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- –––- — •:*
Hjalmar Bergman
Äntligen blev det min tur att berätta. Och eftersom
Tomson skulle resa ända till Falun, vilket uteslöt vidare
umgänge oss emellan, gav jag någon frihet åt fantasien, som alltid
känt det trångt i Carlanders rock. Så upphöjde jag von
Hanekens i grevligt stånd och gjorde det usla bostället till en
präktig herregård. Mest kostade jag på min egen person,
som gjordes mäkta hemlighetsfull och hög. Min ställning
i familjen var blott den gynnade tillbedjarens; och då
ynglingen frågade, hur de grevliga föräldrarna betraktade
min ömma låga, föll jag riktigt i den ledes garn och ljög
befängt. Jag sade:
Ack, herr greven skulle ingenting högre önska än en äkta
förbindelse oss emellan. Men vissa considerationer, som ej får
yppas — herrn förstår — kort sagt: jag är dömd att gifta
mig med ett vida förnämligare fruntimmer.
Och jag suckade jag med och tog mig för bröstet. Tomson
fann det förundransvärt, ty — som han sade — hans öde var
just tvärt om. Han skulle endast allt för gärna vilja gifta sig
med ett skönt och förnämt fruntimmer, som han råkat i
Kristinehamn, men den tarvliga Hedda var nu en gång hans
arvedel. Så stånkade vi båda, han för Hedda och jag för Nora,
och sanningen att säga voro vi rätt uppskakade, som ynglingar
lätt bliva. Jag tryckte hans händer och det smickrade honom
mycket efter all den höghet, jag låtit påskina, varför han
tackade allra ödmjukast.
Mitt upp i detta komplimenterandet kommo plötsligt två
par stövlar utfarande från vindskammaren och kaptenens röst
hördes ryta en befallning om bättre borstning än häromsistens.
Blodet steg mig åt huvut och jag kände liksom en svindel vid
detta brådstörta fall från skrytstegen. Jag vågade icke läsa
min skam i Tomsons blick utan vände mig hastigt om, i det
jag ropade:
Herr greve, herr greve! Varför förföljer ni mig med edra
otidigheter? Håll inne med sådant, som sårar bådas vår
värdighet. Jag gåve gärna mitt liv för er dotter, men jag kan icke
gifta mig med henne. Tro mig på en ädlings ord! Jag kan
icke! Nej och tusen gånger nej.
Var tog jag det ifrån i hastigheten? Och med vilken känsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
