Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kippade nästan efter andan, som för ett slag. — Jag
hade ju nästan glömt att jag icke skulle dö — att jag skulle
förneka — och varit sällsamt lycklig. — Gud give, att jag
hade mod att dö för Aftonposten! tänkte jag vilt och
vanvettigt och med det upphörde jag att tänka alls, ty nu voro
boxarna över oss.
Nu tego de icke längre — tjutande med en enda dånande,
omänsklig röst rusade de över bron och in på gården.
Och som om någon ryckt i oss med en tråd satte vi oss
alla tre i rörelse och gingo över planen fram mot dem.
I spetsen för skaran sprang en lång, mager djävul med
läpparna uppdragna i ett stelt grin, så att tänderna syntes —
han lyfte upp handen, medan han sprang, och just då doktorn
kommit inom hörhåll och öppnade munnen för att tala, skrek
han något med en röst, gällare och tunnare än röster ha lov
att vara, och som en rasande kör föll hela skaran bakom honom
in med ett enda rop: Förneka, förneka!
Resten hördes inte.
Jag såg gamle Dugald skaka på huvudet, likt en häst,
som fått bromsar i öronen, hans läppar rörde sig och då han
icke kunde göra sig hörd, pekade han vädjande på det röda
korset på sin arm.
Förgäves — och det hadc vi förstått genast vi sågo dem.
Jag hade ryckt syster Maria baklänges, men hon slet sig lös
och sprang fram till gamle Dugald, jag efter och nu stodo
vi alla tre rygg mot rygg mitt i ringen. Som en råttfälla slog
den i lås om oss. Vart vi vände oss böljade samma vågor av
stela, gula ansikten, lika varandra, som i en mardröm, alla
med läpparna uppdragna i samma styva varggrin, så att
tänderna syntes som vita ringar kring de öppna svarta svalgen,
varur yrande och skummande steg ett enda långfc, ihållande tjut.
— Förneka! Förneka!
Nu hade det ju varit tid för mig att stiga fram och lyda
dem. Det var hög tid. Men — jag hade syster Marias hand
i min, vi stodo tillsammans skuldra mot skuldra, just nu
frågade jag inte efter något annat — jag var med, jag förnekade
inte, inte ens jag — vad? Det, som varade vad namn det
än hade. Jag var med!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
