Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur snabbt den dunkla manteln svepes
om sommaren — den blir ett litet barn,
så svagt, så lätt att bära bort!
Dess sköna kosmos, böljegång och soldis
och landskap, vajande av säd och skogar,
behändigt packas hop av stormen.
Förbi och borta, hela stassen!
Och tyngre falla våra avskedsord
än äpplena mot fuktig mull. Farväl!
Har skjutsen rullat fram? Farväl!
* * *
SISTA ORDET.
Människornas röster, hårda av det kval de vilja skyla,
o hur sällsamt, när de mötas i en sista dialog!
Hur det minnesrika rummet mörknar i en okänd kyla,
som ur väggarna fördriver det förflutnas värmevåg!
”Gå, var tyst, jag vill ej höra!” — Så befallde mannens djupa
vredesröst i rummets dunkel, när han trött att bedja bjöd.
Lika lugnt som alltid lyste arbetslampans gröna kupa —
långsamt vacklande tillbaka kvinnan tog mot dörren stöd.
Sakta rördes hennes läppar: ”Hör mig! Låt mig säga bara
än ett ord av ärlig vilja, innan vi gå från varann!”
Mannen skakade sitt huvud: ”Allt är sagt. Låt ordet vara!
Jag behåller sista ordet. Intet du försona kan.”
Då omsider lät hon sjunka sina ögon, de förgråtna,
som med fåfäng glans från fordom sökte ömt beveka nyss.
Dörren öppnades — och svarslös gick hon med det oförlåtna.
Hennes mun, den barnsligt öppna, var som liket av en kyss.
Åren gingo. Mannen glömde, glömde hennes röst och vissa
smekningar i ord, som rörde mer än mästarnas musik.
Blott det ord hon aldrig sade blev med åren värt att gissa.
Ofta måste han begrunda detta stumma ords mystik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
