Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar I upplästes i Riddarholmskyrkan den 8 augusti 1859,
kunde icke underlåta att erinra därom, huruledes i början av
1850-talet reaktionen kom till oss såsom en svallvåg av
åter-gångspolitiken på kontinenten efter 1848 års händelser;
huru-ledes det allmänna stilleståndet i den politiska utvecklingen
där ute i den stora världen återverkade på Oscar I:s politik
och utan någon det svenska folkets egen förskyllan övade
inflytande på dess öden. Men denna reaktion var lyckligtvis av
kort varaktighet. Den blåstes bort av samma vind, som 1854
förde västmakternas flottor till Östersjön.
På vilket sätt har då regeringen förklarat det steg hon
tog genom den kungl. propositionen av den 29 januari 1892?
Icke ens någon sådan yttre anledning, som den för några och
40 år sedan, ligger bakom den nu rådande baksträvarepolitiken,
av vilken detta förslag är det hittills fullständigaste uttrycket.
Trenne skäl uppgåvos i chefens för justitiedepartementets
yttrande till statsrådsprotokollet av nämnda dag för fixering
av riksdagsmännens antal.
Först, att en ytterligare tillväxt i representanternas antal
skulle medföra ett förslösande av arbetskraft samt förlänga och
fördyra riksdagarna; för det andra, att maktställningen mellan
de bägge kamrarna redan blivit i avsevärd grad rubbad; för
det tredje, att den ursprungliga proportionen mellan städernas
och landsbygdens representanter blivit till städernas fördel
förändrad. Vad det första skälet angår, torde det, herr talman,
måhända vara lovligt att anmärka, att ett plikttroget arbete,
nedlagt på vårdandet av landets allmänna angelägenheter,
icke är förslösande eller förspillande av arbetskraft, samt att
det måste lända till gagn, att ett större antal personer i ett land,
där så få äro i tillfälle att uteslutande ägna sig åt politisk
verksamhet, få till uppgift att såsom riksdagsmän handlägga,
därigenom förvärva samt var inom sin krets sprida kunskap
om dessa allmänna angelägenheter. Intill dess att praktiska
lämplighetsskäl göra nödigt att företaga en begränsning, intill
dess håller jag före, att det måste lända till gagn, att
representantantalet får växa med folkmängdens tillväxt och mångfalden
av samhällsintressen. Att denna gräns redan nu vore uppnådd,
eller att vi skulle stå den helt nära, det har lika litet blivit visat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
