Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återstoden av krafterna gräva en brunn. Islam, skulle leda
karavanen.
Med möda förmådde jag sitta upp på den vita kamelen,
sedan hans börda, de båda ammunitionskistor na, två
europeiska sadlar och en matta, slopats. Islam hjälpte mig upp,
men kamelen vägrade resa sig.
Det blev nu klart för oss alla, att ett fortsättande av
detta hopplösa famlande i solgasset var omöjligt,
isynnerhet som Muhammed Schah yrade, småskrattade, grät,
jollrade och lekte med sanden, som han silade mellan fingrarna.
Han förmådde icke gå, och vi kunde icke övergiva honom.
Vi beslöto därför stanna där vi voro under dagens
varmaste timmar och sedan fortsätta i aftonsvalkan och på natten.
Kamelerna fingo ligga kvar där de lagt sig själva, men
befriades från sina bördor.
Islam och Kasim slogo ännu en gång upp tältet, i vars
inre vi skulle finga någon skugga. Den sista mattan och ett
par filtar breddes ut där inne, och en säck tjänstgjorde som
huvudkudde. Jag bokstavligen kröp dit in, klädde av mig
spritt naken och lade mig på bädden.
Islam och Kasim följde mitt exempel, och även
Joll-dasch och fåret sökte skugga i tältet. Jolltji stannade
utanför i tältets skugga, men Muhammed Schah låg kvar där han
stupat.
Endast hönsen höllo kuraget uppe. De traskade
omkring i solgasset, pickande på packsadlar och proviantsäckar.
Klockan var blott halv 10 på förmiddagen. Vi hade icke
tillryggalagt mer än 41/2 km. och hade en oändligt lång dag
framför oss. Aldrig har någon längtat mer efter solnedgången
än vi gjorde den 1 maj 1895.
Jag kände mig alldeles uppgiven av trötthet och förmådde
knappt vända mig på bädden. Blott nu — varken förr eller
senare — förtvivlade jag ett ögonblick. Hela mitt förflutna
liv flög förbi minnet som en dröm.
Jag tyckte mig förnimma, hur jorden och hela den
bullrande yttre världen försvunno, hur evighetens portar redan
stodo på glänt, och trodde mig icke hava många timmar till
deras tröskeL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
