Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> ■■■■. ■ r’™ ’■——* —
Ur EN PÄRD GENOM ÅSIEN 1893—1897
Det var för litet. Vi behövde mer. Ännu ett oskyldigt
liv skulle offras: fåret. Männen tvekade länge innan de kunde
förmå sig att sätta kniven i vår trogne reskamrat, som likt
en hund följt oss genom alla faror. Men jag sade dem att det
gällde våra egna liv, som ännu kunde förlängas något, om
vi drucke dess blod.
Med svidande hjärta förde Islam det bort några steg,
vände dess huvud mot Mecka, drog kniven medan Kasim
surrade ett rep kring dess ben, och med ett kraftigt snitt
sjönk knivklingan in genom halspulsådrorna ända till ben*
kotorna.
I en tjock, rödbrun stråle strömmade blodet ut och
uppsamlades i en hink, där det nästan omedelbart levrade sig.
Det hade ännu icke förlorat kroppsvärmen när vi voro framme
med skedar och knivblad. Vi smakade försiktigt: det var
vidrigt. En vämjelig lukt spred sig från blodkakan.
Jag hade fått ned en tesked därav, men kunde icke
förmå mig att förtära mer; även karlarna funno det ytterst
motbjudande och gåvo det åt Jolldasch. Han slickade därpå
ett tag, men gick sedan sin väg. Vi ångrade sedan att vi
dödat vår trogne vän, men det var för sent.
Jag fann nu, att törsten kan göra en människa
halv-galen. Islam och de andra männen uppsamlade i en kastrull
kamelurin, även den ytterligt koncentrerad och av gulröd
färg. De hällde den i en järnbägare, tillsatte socker och ättika,
höllo sig för näsan och tömde bägarens vedervärdiga
innehåll. De bjödo även mig, men blotta lukten kväljde mig.
Kasim var den ende som icke drack, och han gjorde klokt
häri, ty de andra fingo efter en stund häftiga och våldsamma
uppkastningar, som alldeles förstörde dem.
Utmärglad, med fånig uppsyn och stirrande ögon, satt
Jolltji vid tältet och tuggade på fårets fuktiga lungor. Han
var blodig om händerna och ansiktet nedsölat med blod. Han
var med ett ord ohygglig att åse.
Jag och Kasim voro nu de enda som dugde något till.
Islam Baj repade sig något sedan han fått kasta upp, och
med honom mönstrade jag för sista gången vårt bagage. Nu
skulle det mesta slopas. I en hög lade jag de saker jag an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
