Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det finns hos fromheten en egendomlig förkärlek för
hieratisk stelhet och arkaisk ofärdighet i de religiösa bilderna;
och det finns hos barnen en måhända lika utpräglad förkärlek
för sådana leksaker, som äro tillverkade med en primitiv eller
rent av hjälplös teknik. Om, på grund av denna
överensstämmelse, förlegade eller bortkastade gudabilder bli högt
uppskattade som leksaker, eller om — något som likaledes
rätt ofta torde vara fallet — leksaker med begärlighet bli
tillvaratagna för att användas som guda- eller helgonbilder,
så är detta icke liktydigt med att alla dockor skulle härstamma
från gamla kultföremål. Det låter sig visserligen icke förneka,
att man hos vilda och barbariska folk anträffat många små
efterbildningar av människokroppen, vilka icke begagnas som
dockor med vilka man leker, utan användas som redskap vid
magiska förrättningar eller betraktas som ”bostäder” för någon
avlidens själ. Men man kan å andra sidan, till motvikt mot
vad dessa exempel ha att lära, anföra d :r Luschans iakttagelser
om några västafrikanska träfigurer, vilka i museikataloger
karakteriserats som avgudabilder, men i verkligheten icke äro
någonting annat än barnleksaker rätt och slätt. Så blir
summan av de etnologiska sakförhållandena den att man — ehuru
det ofta kan vara svårt att avgöra om ett föremål är en docka
eller ett magiskt religiöst beläte — likväl i intet fall med
bestämdhet kan påstå, det leksaksdockorna skulle ha framträtt
på ett senare utvecklingsstadium än de dockor, som användas
vid religiösa förrättningar eller magiska bruk.
Detta resultat stämmer i huvudsak överens med vad man
a priori förutsätter om dockornas plats på den kulturella
evolutionsskalan. Yi kunna utan svårighet föreställa oss att
skallran länge varit använd i religion och magi innan man
kommit på tanken att roa eller lugna ett barn med den. Men
vi kunna svårligen tro på, att något folk förmått åstadkomma
om än aldrig så ofullkomliga efterbildningar av
människokroppen, utan att barnen inom kort lärt sig utnyttja dessa
efterbildningar för sina lekar. Det finns nämligen ingenting
som bättre än dockorna skulle erbjuda sig som ett hjälpmedel
för de efterhärmningar — eller rättare, som professor Groos
uttrycker det — förhärmningar av det fullvuxna livets verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
