IV. SOCIALFÖRSÄKRING. i. OLYCKSFALLSFÖRSÄKRINGEN. Historik. I tidigare svensk lagstiftning funnos — bortsett från vissa specialförfattningar — icke andra stadganden om arbetsgivares ersättningsplikt gentemot arbetare, som skadats i arbete, än de som kunde härledas ur allmänna lagens föreskrifter angående skadeståndsskyldighet. Det första steget till en reglering i enlighet med tidens krav av förhållandena på detta område togs 1884, då riksdagen avlät en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. I anledning härav tillsattes den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vilken bl. a. utarbetade ett förslag till obligatorisk olycksfallsförsäkring för arbetare inom industri, landtransport och sjöfart. Detta förslag lyckades dock icke vinna riksdagens bifall, lika litet som ett par andra förslag, åsyftande obligatorisk olycksfalls- och invaliditetsförsäkring, vilka på 1890-talet framlades av den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén. Efter dessa misslyckade försök att införa obligatorisk försäkring, inriktade sig strävandena på att få till stånd en lagstiftning om direkt ersättningsplikt, och år 1901 antog riksdagen en lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Lagen utfärdades den 5 juli 1901 och trädde i kraft den 1 januari 1903. Däri stipulerades skyldighet att utgiva ersättning för arbetsgivare inom i stort sett hela industrien inkl. skogsavverkning och gruvdrift ävensom lastning och lossning samt järnvägs- och spårvägsdrift. Däremot gällde lagen icke för jordbruk, hantverk, handel eller sjöfart. Ersättningarna utgingo med vissa, oberoende av arbetsförtjänsten bestämda belopp samt, vad gäller sjukpenning, först från ocli med 61 :a dagen efter olycksfallet. Lagen föreskrev inrättandet av en riksförsäkringsanstaU (se sid. 27), hos vilken arbetsgivare kunde försäkra sig och därigenom befria sig från ersättningsskyldighet. Riksförsäkringsanstalten, som hade att konkurrera med enskilda försäkringsbolag, började sin verksamhet den 1 septem- T 82