Hälsö- och sjukvård Maj:t medgivas bilda eget epidemidistrikt. Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal vårdplatser. Den nya epidemilagen innebär ett överflyttande från kommunerna till landstingen av skyldigheten att bereda de epidemisjuka vård. Vården för personer, som insjuknat i smittsam sjukdom, är kostnadsfri i allmänt rum å epidemisjukhus. Särskilda bestämmelser finnas rörande personer, som utan att vara sjuka likväl av läkare misstänkas vara smittförande, s. k. bacillbärare, vilka av hälsovårdsnämnd kunna underkastas den observation och isolering, som kan, finnas nödig. För uppförande av epidemisjukhus lämnar staten ett bidrag av 2,500 kronor per säng, dock högst halva kostnaden. Till driften utgår statsbidrag med 2 kronor för vårddag. Vid slutet av år 1926 utgjorde antalet epidemisjukhus i landet 225 med 7,234 vårdplatser. Tjänsteläkare. Den av samhället anordnade hälsö- och sjukvården handhaves väsentligen av de s. k. tjänsteläkarna, d. v. s. läkare som äro anställda i statens, landstingens eller kommunernas tjänst. Hit höra dels de läkare, som äro anställda vid sjukvårdsanstalterna, såsom lasarettsläkare, tuberkulossjukhusläkare m. fi., dels läkare, som icke äro bundna vid någon särskild anstalt, såsom provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare. Inom provinsialläkarkåren urskiljer man förste provinsialläkare, provinsial- och extra provinsialläkare. Förste provinsialläkarna ha till huvudsaklig uppgift att öva tillsyn över länens allmänna hälsö- och sjukvård. Varje län har en förste provinsialläkare, som är stationerad i residensstaden. I landets tre största städer (Stockholm, Göteborg och Malmö) äro anställda förste stadsläkare med samma uppgifter som tillkomma, förste provinsialläkarna. Antalet provinsialläkardistrikt i riket utgör för närvarande 281; enligt beslut av riksdagen komma inom den närmaste framtiden ytterligare 10 nya distrikt att inrättas. Antalet extra, provinsialläkardistrikt uppgår till 66. Distriktssköterskor. En nyhet inom det svenska sjukvårdsväsendet, som innebär en avsevärd förbättring särskilt av landsbygdens sjukvårdsförhållanden, är distriktssköterskeinstitutionen. Denna daterar sig från början av år 1920, sedan 1919 års riksdag fattat beslut om statsbidrag till distriktssköterskeverksamheten samt angående regle- I 1 2