Nykterhetsarbetet lig myndighet (jfr sid. 31), utövar överinseendet ifråga om bolagens verksamhet och meddelar till efterrättelse för bolagen föreskrifter i avseende å inköp av och försäljningspris för samt alkoholstyrka hos rusdrycker ävensom angående räkenskapers förande och i övrigt beträffande bolagens förvaltning eller de eljest i förordningen särskilt angivna hänseenden. Slutligen finnes ett lokalt övervakningsorgan, nykterhetsnämnderna, bestående av kommunalt utsedda personer, vilka ha till allmän uppgift att övervaka nykterhetstillståndet inom resp. kommuner. Såsom redan torde framgå av det ovan anförda, är ett av de utmärkande dragen för den svenska rusdryckshandelns organisation, att försäljningsorganen äro avkopplade från vinstintresset. Denna grundsats är emellertid icke genomförd beträffande all rusdrycksförsäljning, enär försäljningsbolagen ha rätt att till enskilda överlåta rättighet till utskänkning av rusdrycker. De enskilda utskänk-ningsinnehavarna äro icke oberoende i fråga om vinsten av försäljningen, men genom en bestämmelse i försäljningsförordningen och därpå grundade tillämpningsföreskrifter har det sörjts för att en begränsning i fråga om vinstintresset genomförts. Det stadgas nämligen, att bolag är skyldigt att vid överlåtelse fastställa sådana villkor, att rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på myckenheten utskänkta rusdrycker. I praktiken har detta stadgande realiserats på det sätt, att för varje enskild utskänk-ningsinnehavare bestämts vissa kvantiteter spritdrycker och starkviner, vilka han äger försälja med vinst; vad han för rörelsen inköper utöver denna kvantitet är han skyldig att inköpa till utskänkningspris. Tidigare omfattade i Sverige utskänkningen (försäljning till förtäring på stället) den större delen av försäljningen; utminutering (försäljning från stället för hemköp) torde ha representerat den mindre delen av försäljningen. På grund av de kraftiga åtgärder, som från detalj handelsbolagens sida vidtogos i fråga om utskänkningen, nedbrag-tes efter hand konsumtionen på utskänkningsställena, under det att utminuteringen alltmera ökades. I början av 1900-talet torde utskänkningen ha representerat allenast 20 %, men utminuteringen 80 % av all försäljning. Det problem, som i början av detta sekel förelåg för lagstiftningen att lösa, bestod i att finna såvitt möjligt effektiva åtgärder mot det genom utminuteringsförsäljningen alstrade missbruket, varvid dock samtidigt finge tillses, att icke dessa åtgärder bleve sådana, att ISO