XI. FOLKUNDERVISNING OCH BILDNINGSARBETE, i. FOLKSKOLEVÄSENDET. Den kyrkliga reformationens genomförande i Sverige på 1500-talet blev grundläggande för folkbildningen i landet. Huvudsakligen genom kyrkans försorg infördes läskunnigheten i allt vidare kretsar bland befolkningen. Inrättandet av skolor för allmogens barn tog någon större fart först mot slutet av 1700- och i början av 1800-talet. Det skedde mest på enskildas bekostnad samt på frivillighetens väg av kommunerna. När regeringen vid 1840—41 års riksdag framlade förslag om ett obligatoriskt folkskoleväsen i riket, funnos omkring 1,400 folk- och småskolor i landet, vari undervisades 68,000 eller 13 % av de barn, som då kunde anses vara i skolåldern. På grundvalen av nämnda riksdags beslut utfärdades år 1842 den första folkskolestadgan för riket, enligt vilken bestämdes, att i varje församling (kommun) skulle finnas minst en skola med vederbörligen examinerad lärare. Enligt nu gällande lag skola skolor inrättas i förhållande till behovet. Den senaste allmänna folkskolestadgan, upptagande av utvecklingen betingade ändringar, utkom år 1921. Organisation m. m. Den allmänna barnundervisningen meddelas i folkskolan, som i regeln är 6-årig. Dess två lägsta klasser kallas småskola, klasserna 3—6 utgöra den egentliga folkskolan. Denna omfattar i åtskilliga kommuner (skoldistrikt) även en obligatorisk sjunde klass. Folkskolans högre avdelning kan omfatta en eller flera klasser. Där inom ett skoldistrikt ett skolområde finnes med avlägset läge och litet barnantal, må mindre folkskola kunna inrättas (kortare lärokurs, lägre lärarkompetens än i vanlig folkskola). 242