Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Den franska socialismens återuppståndelse: sektsplittringens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA SOCIALISMENS ÅTERUPPSTÅNDELSE
41
•
Brousse, och följden blev en klyvning i fientliga
organisationer, dock vida mera personligt än egentligen politiskt
skiljaktiga. Possibilisterna hade från början flertal i Paris,
där deras ställning ej minst genom gott kommunalt arbete
snart blev så stark, att regeringen måste söka deras stöd,
när republiken var i någon allvarligare fara. Särskilt
under Boulanger-feberns kritiska dagar i slutet på 1880-talet
gjorde de en betydande insats mot »den tappre generalens »
hotande diktatur. Guesdisterna hade sitt högkvarter i
landsortens industrisamhällen, särskilt i norra Frankrike, vars
arbetarskaror bättre förstå sig på den stränga
sammanhållning och bestämda princippolitik, som utgjort detta
partis styrka.
Under dessa inre slitningar gick 1880-talet och själva
de båda internationella kongresserna i Paris 1889, som ej
kunde sammanföras, betygade att splittringen var svårartad.
För första gången valdes dock det året en liten grupp
socialister till kammaren, med c:a 180,000 röster bakom
sig. Detta hindrade ej att klyvningen ytterligare växte, i
det en mera revolutionär grupp, samlad kring boktryckaren
Allemane, år 1890 bröt sig ut ur possibilisterna.
Flera omständigheterna gjorde dock nu fordran på
enighet mera aktuell. Internationalens nya kongress i
Bruxelles 1891 visade fransmännen, att de flesta andra
länders socialister förstodo att hålla ihop, i
1-maj-demonstrationerna hade man fått en ny god samlingspunkt, och
när 1 maj 1891 ledde till massakern i arbetarbyn
Fourmies på värnlösa barn, som föllo för soldaternas kulor,
krävde själva harmen över detta dåd att personliga
rivaliteter fingo träda tillbaka. Arbetarna togo sin revansch
genom att 1 maj 1892 begagna sin kommunala rösträtt
till att erövra ett 30-tal rådhus, delvis i industriella
storstäder. I sin förbittring avskedade nu gruvägarna i Carmaux,
en gruvstad i sydvästra Frankrike, den nyvalde
mairengruvarbetaren Calvinhac. Svaret blev en strejk som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
