Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsen - I. Av redaktör G. Gerhard Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från Danmark, där arbetarrörelsen redan hunnit långt, och jämsides
med den då begynnande socialdemokratiska propagandan. Var häist en
socialistisk agitator gick fram blev frukten bildandet av
fackföreningar. Men ofta var också detta inledning till strejker, de
organiserades lust att pröva sina krafter tog sig förklarligt nog tidiga uttryck.
Agitationen och strejkerna gjorde var sitt till att väcka upp
arbetarnas slumrande känsla för sammanslutning och så gick en
kraftig organisationsvåg ut över hela landet. Men man förstod snart
att det inte var nog med att endast bilda fackföreningar och genom
strejker skaffa sig några ören mer i timman, något måste också
göras för att yrkesgrupperna inom sig själva skulle kunna arbeta
mera planmässigt i alla sina utövares intresse. Konkurrensen såväl
mellan arbetsgivarna inbördes som arbetarna sinsemellan tvingade
till en sammanslutning, som kunde giva något mer än vad de
enskilda fackföreningarna var för sig kunde ge. Så växte ur behovet
fram fackförbundet, en sammanslutning av alla lokalt skilda men
i samma yrkesgren förenade fackföreningar.
Det första förbundet, typografernas, bildades 1886 och därefter
kommo med korta mellanrum målarna, skoarbetarna, träarbetarna,
järn- och metallarbetarna, skräddarna samt år 1800 murarna,
tobaks-arbetarna och handskmakarna. På 90-talet gick utvecklingen i detta
hänseende med stormsteg så att fackförbunden i slutet av årtiondet
uppgingo till ett 30-tal.
Genom denna centralisering hade den fackliga arbetarrörelsen
stärkt sin position väsentligt, men så böljade också arbetsgivarna
att sammansluta sig till förenat motstånd mot framställda lönekrav
eller till förenade angrepp mot sådana arbetarnas fri- och
rättigheter som från arbetsgivarehåll ansägos omstridda. Behovet av en
ytterligare centralisering gjorde sig allt mer kännbart, synnerligast
som det ofta blev mot själva rätten till sammanslutning som
arbetsgivarna, själva sammanslutna, vände sig med obevekligt maktspråk.
Arbetarna fingo välja emellan att upplösa sina föreningar eller
utestängas från arbetet. Konflikter uppstodo, både långvariga och
bittra, och från övriga organiserade arbetare måste ständigt
påräknas en betungande frivillig uttaxering till understöd åt de
utestängda. För vaije konflikt som bröt ut trängde med
oemotståndlig styrka fram nödvändigheten av en ytterligare
konsolidering av arbetarrörelsen, och det industriella uppsvinget under
90-talet underlättade detta avsevärt. På den skandinaviska
arbetarekongressen i Stockholm 1897 fattades det första beslutet om en
nationell sammanslutning fackförbunden emellan och så utfärdades
inbjudan till en konstituerande kongress i Stockholm i augusti 1898.
Inbjudningen hörsammades av 24 fackförbund med tillsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
