Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Därför var hon blek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora klockan, den där människan, som är så fasligt
blek? hviskade jag till mor.
— Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du
menar. Det är Mårten Espens Kersti.
— Hvarför är hon så blek?
— Det är af kärlek.
Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en
smula på mun.
— Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken
till nästan? sa jag slutligen.
— Tyst nu — det där begriper du inte ännu.
Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och
stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.
Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt
bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade,
förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken.
När gästerna långt fram på morgonen bröto
upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på
skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i
mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof,
kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja
oss med en hel vecka.
När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon
oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.
— Da’n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu
kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en
stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det
är bra många år se’n vi hade en riktigt förtrolig snackestund
ihop. Men först ska han ha en kopp, han också
— ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte
en får lite kaffe.
Jag fick min kopp, och det var som med ens all
sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
