Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En pojke för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så en dag säger han:
— Hvad tyckte mor om henne?
— Hvilken? sa jag så oskyldigt.
— Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!
— Du menar Ingrid Bengtsson?
— Hvem skulle jag annars mena?
— Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så
rent ut, men —
— Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf
åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal
fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger
att nånting fult är vackert eller något vackert är
fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka.
Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan
och fegheten hos allmogen — det är den, som gjort
att de förnäma så många och långa tider ha haft
bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i
allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag
har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra
bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och
»blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en
härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga
sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig
kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett
»mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis»
eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju
klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna,
som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara
sade javisst, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle
begripa, att hon sade så bara därför att hon inte
gitte tänka.
— Men hon kunde väl få säga ja, när du friade,
sa jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
