Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 September - Skilda sociala frågor: Internationellt arbetareskydd. Af Erik B. Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också påpekas, att en viktig gren af denna lagstiftning, den som afser
tekninska skyddsanordningar inom fabrikerna, och som i vårt land
representeras af 1889 års lag om skydd mot yrkesfara, aldrig
egentligen varit på tal, när det gällt internationella sträfvanden på detta
område.
På den nyss nämnda inbjudningen från Schweiz erhöllos
tillmötesgående svar af flera stater, och redan häraf var det tydligt, att
idéen om internationell samverkan för lagstadgadt arbetareskydd
börjat vinna teräng. Detta bevisade sig nu också helt plötsligt och
oväntadt på ett annat sätt, som skulle bli af icke ringa betydelse för
sakens framgång. Innan ännu den schweiziska regeringen hunnit
vidtaga sina åtgärder för sammankallandet af den internationella
konferensen, utgick nämligen inbjudan från kfejsaren af Tyskland till en
konferens i hithörande ämnen i Berlin. Härmed hade det schweiziska
konferensprojektet fallit.
Det skulle föra oss för långt att redogöra för de olika
tänkbara eller synbara anledningar till det steg, som den då unge tyske
kejsaren härigenom tog. Vare det nog sagdt, att maktkonflikten
mellan honom och furst Bismarck utan tvifvel bidragit till framkallande
af en åtgärd, som ännu för så kort tid sedan ansågs oerhördt
radikal, och som på många håll troddes komma att bli af världshistorisk
betydelse. På samma gång torde kejsaren den tiden icke stått
alldeles utom inflytelserna från den välkända tyska »föreningen för
socialpolitik», hvilken på vetenskaplig grund gifvit initiativet till den sociala
lagstiftningen- i sitt hemland, och som inom sig räknade män sådana
som Brentano, Schmoller, Sombart, von Berlepsch m. fl. Det var
just denne sistnämnde, som i egenskap af dåvarande preussisk
handelsminister torde ha kraftigast medverkat till Berlinkonferensens
tillkomst; han fungerade ock som president vid konferensen, och har
därefter som privatman arbetat i främsta ledet för dess syften, sedan
den kejserliga politiken efter sitt omslag vid Caprivis afgång sökt sina
stöd ömsom hos den storindustriella riktningen med den mäktige
kol-och järnverksägaren i Saarbriichen, frih. von Stumm, i spetsen,
ömsom hos de om makten rivaliserande agrarerna.
För att nu återvända till Berlinkonferensen, så är det visserligen
sannt, att den ej ledde till några genast påtagliga och praktiska
resultat. Den samlades den 15 mars 1890 och räknade officiellt utsedde
delegerade från Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien, Danmark,
Spanien, Frankrike, Storbrittanien, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Sverige och Norge samt Schweiz. Det program, som skulle
tjäna till ledning vid öfverläggningarne, upptog följande frågor:
reglerandet af arbetet i bergverk, söndagsarbetet samt barns, yngre
personers och kvinnors användande till industriellt arbete och slutligen
frågan om verkställigheten af de bestämmelser, som blefve af
konferensen antagna. Nåväl, konferensens beslut blefvo endast önskningsmål
utan bindande verkan för de enskilda staterna. Men det är icke
desto mindre oemotsägligt, att om det ligger någon allmängiltighet i
påståendet, att »arbetareskyddet har blifvit vår tids kategoriska im-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
