Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna tanke låg till grund för den af centralbyråerna i Stockholm,
Uppsala, Lund och Göteborg utfärdade inbjudningen till deltagande i
det representantmöte för föreläsningsföreningarna, hvilket afhölls i
Stockholms arbetareinstitut den 28 sistlidne juni. Ett 60-tal ombud jämte
flera föreläsare voro närvarande vid mötet, som till ordförande utsåg
doktor Knut Kjellberg, vice ordf. folkskolläraren Nils Lundahl och
sekreterare redaktör G. H. von Koch.
Första frågan Hvilka fordringar kunna och böra ställas pd en
god föreläsare? inleddes af professor O. E. Lindberg från Göteborg
med ett intressant anförande, som återfinnes å annan plats i
tidskriftshäftet. Diskussionen blef liflig och bjöd på omväxlande synpunkter.
Dels betonades, särskildt af inledaren, att en föreläsare bör vara fullt
förtrogen med sitt ämne, dels af riksdagsman d:r Sterner m. fl. att
man ej finge ställa för stora fordringar på föreläsarna, isynnerhet å
landsbygden. Lektor Jäderin gjorde ett beaktansvärdt inlägg, då han
nagelfor en del talares vanvård af det yttre framträdandet på katedern
— en visserligen formell, men därför ej oviktig synpunkt. Att under
en timmas talande åka med ett finger längs en ränna i katedern, att
stöta fram orden mellan onaturliga pauser o. s. v. kan irritera en
tämligen tålmodig åhörarkréts. Prof. Fr. v. Schéele ansåg det ej vara af
nöden att af en föreläsare fordra kännedom om vetenskapens allra sista
rön. I konceptfrågan ställde sig tal. neutral, betonande att en del
föreläsare tala bättre med, andra bättre utan koncept, hvarför man ej
borde fastslå någon bestämd form, ty hufvudsaken vore utom
innehållet ett godt framförande. Inledarens tanke på upprättande af
folkuniversitet med särskildt aflönade föreståndare fann tal. svår att realisera.
Öfverlärare Dalin från Huskvarna fann prof. Lindbergs och d:r Sterners
fordringar på en föreläsare föga divergerande, då båda liksom tal.
an-såge, att en föreläsare framför allt måste vara varmt besjälad af sitt kall
i folkbildningsarbetets tjänst. Hr Larsén från Göteborg fann inledarens
fordringar för höga och häfdade vikten af praktiska uppslag. Pastor
Hedberg betonade faran af att föreläsarna arbeta för löns skull, hvartill
löjtnant Liljedahl genmälte, att det visserligen vore beklagligt, om ingen
annan driffjäder funnes än brödfödans, men att en föreläsare dock icke har
skyldighet att svälta. Antag att han fastställt sitt arvode till 30 kr.
pr föredrag — det gör för 100 föredrag pr år 3,000 kr., en
ingalunda hög summa för en yrkesföreläsare att lefva i Stockholm med
familj, ett dyrbart bibliotek och en hög hyra. Många föreläsare torde
årligen hålla flera gratisföredrag. Tal. framhöll vikten af att äfven
arbetarna bli representerade i föreningsstyrelserna. Hr Hedström,
Sundsvall, betonade nyttan af att grundlinier för föreläsningarna tryckes
till åhörarnas ledning, och att litteraturhänvisning gifves för själfstudium,
som är målet för allt bildningsarbete. Folkskollärare Thorin från
Åtvidaberg framhöll att man ej kunde ställa så stora fordmgar på
landsbygdens som på städernas föreläsare och att det personliga intresset
alltid förblef hufvudsaken.
Mötet beslöt, att diskussionen skulle utgöra svar på frågan.
Nästa fråga var: På hvilka sätt kunna kostnaderna för föreläs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
