Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionen var för Rydberg en lefvande verklighet, som blott behöfde
yttre stöd i dogmer och ceremonier, när den saknade inre. Hans
kulturhistoriska studier hade lärt honom att bekännelsetvång och
dogm-slafveri varit råa makter, som fläckat historiens blad med kättarbålens
aska och religionskrigens blod. Öfver kyrkans bekännelsebundna rike
satte han Guds sedliga rike, där samvetet är den erkända rättsfaktom.
Men att i samfundet, sådant det är, se detta rike, det reaktionära
bedrägeriet ville icke Rydberg vara med om.
I samband med sin fasta tro på samvetet häfdade R. sin tillit till
förnuftet. Att det ej kan lösa alla problem visste han nog och såg
i materialismens ringaktning för allt, som förnuftet ej fattar, en den
mänskliga högfärdens dumhet. R. skillde mellan förnuft, oförnuft och
öfverförnuft, och allt, som uppenbart stred mot förnuftet hade i honom
en omutlig kritiker. Dessa grundtankar — tron på samvetet och
förnuftet — ledde R. till hans anderika fäjd mot häfdvunnen dogmatism
och hvars oförgängliga frukt är hans stora verk “Bibelns lära om
Kristus-, utgifven 1862. De närmare omständigheter, som föranledde
verkets tillkomst, äro lifligt och sakrikt framställda i professor Karl
Warburgs synnerligen läsvärda lefnadsteckning.
En del tecken tyda på, att äfven inom vår statskyrka börjar blåsa
en samvetsfrihetens vind, och troligen stundar en reformation, som
skall föryngra och fördjupa det religiösa lifvet. Det arbetet är redan
i gång, ehuru ännu mycket återstår, innan det kan betecknas som en
reformation af det åskådningssätt, som åtnjuter statsprevilegiet. Men
när det sker, skall resultatet visa sig såsom en afgörande seger åt
Viktor Rydbergs klara ord i denna fråga, att tro betyder öfvertygelse
och förtröstan, icke “bekännelse" och samvetsförtryck. Den frisinnade
religiositet, som för närvarande riktar den svenska bokmarknaden med
det ena betydelsefulla värket efteT det andra af namn sådana som
Vitalis Norström, O. E. Lindberg, S. A. Fries, L. Bergström, Nat.
Beskow, Anna M. Roos m. fl., har, tack vare “Bibelns lära om Kristus",
fått en förstående och tacksam publik.
På ett annat viktigt område har redan en genomgripande
förändring inträdt, nämligen försvarfrågans. Den nya härordningen af
1901 är nu ett faktum efter decenniers tvister om bästa sättet att
utnyttja rikets värnkraft. För Rydberg stod det klart, att om det också
är ett folks oafvisliga plikt att så godt det förmår stärka sina
materiella försvarsresurser, så tjänar detta dock till ingenting, om ej de
personliga resurserna först och främst tillvaratagas. En sedlig ledning
af den värnpliktiga ungdomen — det var Dexipposskaldens syn på
“ fälthögskolan “.
Stirren, rusige, på döden, I som lefvat utan mod!
ragleir under vinlöfskransen ned i Stygens svarta flod!
Så lyder det skaldiska inlägget i den nu aktuella frågan om
Baccus’ förvisande från ungdomens vapenöfningsplatser. Bekant är det
Rydbergska inlägget af år 1891 om beväringsynglingamas råhet, att de
sånger de sjunga “äro de liderligaste och skändligaste; att den glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
