Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
behof. Allt låg i lägervall. Det fanns mångenstädes inga ordentliga
landsvägar, för att ej tala om järnvägar. Det byggdes vägar, broar,
hamnar och offentliga byggnader af alla slag, mycket väl behöfliga, men
slukande kolossala penningsummor.
Hvar skulle man nu taga inkomster till alla dessa oerhörda
utgifter? En stats första och fundamentalaste inkomstkälla är ju den
direkta skatten. Den togs följaktligen i anspråk, så långt folkets
skatteförmåga sträckte sig. Men af de 30 millioner människor, som
utgjorde Italiens folk, kunde godt 10 millioner sägas sakna hus och
hem, och af dem var icke lätt att utpressa några skatter. De som hade
något att betala med knotade öfver de tunga bördor, som pålades dem
och började redan önska sig tillbaka till den idylliska friden i
småstats-systemets tid, då ingenting uträttades och följaktligen inga stora skatter
kräfdes. Särskildt blef ■ Roms och den forna kyrkostatens befolkning,
som under påfvens herravälde lefvat på all världens pilgrimer och deras
gåfvor till den helige fadern, högst obehagligt öfverraskad öfver att
tillika med sina nya världsliga herrar ha fått förut okända debetsedlar.
När de direkta skatterna tryta, tillgriper man de indirekta. Vi
svenskar, som betala i indirekt skatt (tull) för t. ex. sockret lika mycket
som det är värdt och som t. ex. de tullfria engelsmännen få betala
för det — och sålunda faktiskt betala hvarje sockerbit två gånger —
vi kunna väl sätta oss in i hvad denna indirekta beskattning vill säga.
För att den skall inbringa så stora summor som möjligt, åsättes den
just sådana artiklar, som ingå i alla eller de flesta människors dagliga
behof. Man har således i Italien lifsmedelstullar i stor skala, men man
har därjämte ett system som ännu lyckligtvis är okändt hos oss men
som, ifall våra statsutgifter fortfara att stiga i samma progression som
hittills, nog äfven här en vacker dag kommer att tillgripas, nämligen
monopol på en del förnödenhets- och allmänna konsumtionsartiklar.
De förhatligaste af dessa monopol äro salt- och tändsticksmonopolen, ty
salt och tändstickor behöfver ju hvarje familj. Med större jämmod kan man
finna sig i tobaksmonopolet, ty tobak är åtminstone ingen oundgänglig
fömödenhetsvara. En utländing, som passerar italienska gränsen, blir
noggrannt undersökt om han medför cigarrer, och en medförd låda
dylika njutningsmedel kostar honom dryga böter. En svensk, som,
beröfvad sina eventuellt medhafda cigarrer, efter ankomsten till italienskt
område vill ta sig en rök, blir för det första obehagligt öfverraskad både
af det höga priset och den dåliga kvaliteten och icke mindre af
det orimliga priset på de tändstickor, hvilka han måste köpa för att tända
den med. Dessa äro minst fyrdubbelt så dyra som här uppe hos oss
i tändstickornas hemland. Det är t. o. m. icke omöjligt, att han får
köpa en svensk jönköpingslåda, som i Sverige kostar 1 öre till ett
pris som motsvarar 5 å 6 öre i svenska mynt. Mestadels begagnas
dock små eleganta men dyra vaxtändstickor, ett slags vaxljus i miniatyr
med säkerhetständsats.
Allt som staten har monopol på att sälja är dyrt och ofta dåligt,
ty hvarje konkurrens är ju afklippt.
En kuriös skatt, som nu är afskaffad, men som på sin tid inbrakte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
