Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som oafbrutet “hjulade* vid min sida och som för hvar gång han kom
med hufvudet upp, med ett soligt leende tiggde sitt “signore, un
soldo “, herre, en slant. (Soldo, italiensk femöring = 3 y, öre svenskt.)
De italienska städernas arbetarebefolkning lider liksom medbröderna
i andra länder af industrialismens skuggsidor. I Italien äro dessa värre
än t. ex. i England, bl. a. på grund af bristen på koltillgång för
maskindriften. Kol måste införskrifvas från utlandet, och dess genom långa
frakter och genom tullar stegrade pris hvilar som en black om foten
på den italienska industrien. Det höga konto, som bränslet sålunda
bildar, måste utjämnas genom besparing på något annat konto, och
Italien har begått det nationalekonomiska felet — en snålhet som
bedrager visheten — att taga igen kolprisemas plus genom ett minus
på arbetskraftens aflöningskonto. Frestelsen härtill låg för nära.
Ingenstädes i ett civiliseradt land står billigare mänsklig arbetskraft till buds
än här, där de arbetslösa äro legio, och där okunnigheten och
disciplin-lösheten lägger så stora hinder i vägen för den arbetets organisation,
hvari-genom nutidens proletärer i andra land finna ett värn mot utsugningen.
En nordbo, som får höra talas om beloppen af italienska arbetares
dagsinkomster, häpnar öfver hvad man hos oss med rätta skulle beteckna
som upprörande svältlöner. Vi ha redan nämnt, att en jordarbetare kan
få nöja sig med 75 centesimi (c:a 50 öre) om dagen, hvartill då
visserligen kommer en mer än tarflig bostad. En kategori arbetare, som jag
känner en smula till af personlig erfarenhet, en kategori, som står
landt-arbetame nära men som har ojämförligt bättre betalt — ungefär som
medel-aflönade stadsarbetare — äro de vid utgräfningarna (t. ex. i Pompeji)
sysselsatta. De pompejanska scavisterna (utgräfningsarbetame) år 1903 på
sommaren, då jag senast var på platsen, hade mellan L. 1,75 (=
omkring 1 kr. och 25 öre) såsom maximum och L. 1,25 såsom minimum.
Vid de tysk-grekiska utgräfningarna i Aten 1895—1896, i hvilka jag
en längre tid deltog, hade de grekiska arbetarne ungefär lika låg
betalning — hvilket för jämförelsens skull må nämnas — men anspråken
ha sedan dess stigit äfven i Grekland.
I afseende på dessa låga arbetslöner måste man dock komma ihåg
en viktig åtskillnad mellan nordiska och sydeuropeiska förhållanden,
som jämte den rikliga tillgången på arbetskraft utgör en förklaring till
de lägre priserna dämére. Jag menar klimatet och den rikliga
tillgången på lifsmedel. Arbetaren har där inga utgifter för eldning af
sin bostad; lifsmedelsprisema äro också på grund af jordens bördighet
synnerligen låga. Därtill komma de ytterst enkla lefnadsvanoma i
hela södern, som i detta afseende står långt framom norden.
Man klagar här hos oss öfver bristande intensitet i arbetet och
framhåller i detta afseende amerikanarnes öfverlägsenhet. Man hai
utan tvifvel rätt häri; det är en helt annan fart i allting i Amerika än
hos oss. Men i jämförelse med den italienska södem ha vi ingen
anledning att känna oss förödmjukade. Ty Italien är lättjans land.
Neapels lazzaroner, det är på nymodig svenska uttydt kolingar, äro
ju världsberömda, men det är en orättvisa mot deras kolleger i andra
italienska städer att låta dem ensamma få njuta lättjeprisets ära. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
