Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven Glaukon, då han för Ellen Keys räkning drar upp de sensationella
dödslinjema gör sig skyldig till inkonsekvenser och rätt svåra
misstolkningar, Det vore föröfrigt frestande att litet närmare granska Glaukons
fixa och färdiga tro, att allt annat icke är idealitet än att under sitt lif älska
blott en enda gång, den motsäges af lifvet själft såsom det nu en gång
är. Glaukon berör enstaka lyckliga lifsöden. Ellen Key berör lifvet i sin
helhet och har åtagit sig den betydligt mer komplicerade uppgiften att
för dess mångskiftande öden draga ut ideella lifslinjer, hvilket hon gjort
med en lifserfarenhet till grund och en bredd i framställningssättet och
med ett rikt detaljarbete af psykologisk skärpa, som jag anser
beundransvärd.
Jag håller med Ebba Westberg däri, att de kvinnor, som stå
utanför kärleken, kunna känna sig sårade af allt talet därom, hvarför Ellen
Key gärna kunde ägnat dem ett alldeles särskildt kapitel. Dock måste
rättvisligen påpekas, att hon a/slutat just det omtvistade kapitlet om
“Rätten till moderskap" med de af mig härofvan citerade orden till den
kärleksberöfvade kvinnan, och mycket annat härom kan hon ju hafva
att säga i andra delen af Lifslinjer. Dessutom får man icke glömma,
hur ifrigt hon stridt just för de ensamma kvinnorna genom att påpeka
behofvet för dem af arbetsområden, där de finge mesta möjliga
användning för sin moderlighet.
Ernst Liljedahl har i denna tidskrift påstått, att Ellen Key har till
“älsk-lingssats, att den egna lyckan är nödvändig för att en människa skall kunna
lefva för andras lycka “. Detta är dock att läsa henne alltför illa. Det
är icke detta hon i likhet med andra lifstrons förkämpar säger angående
denna fråga, utan att det är endast genom sina egna lyckokraf — fyllda
eller icke fyllda — människan vet något om andras, och i
sammanhang därmed säger hon att “den kristliga barmhärtigheten misslyckats“
— hon borde sagt endast barmhärtigheten, ej speciellt den kristna, men
dessa båda begrepps sammanställning har nu en gång blifvit ett
språkbruk. Barmhärtigheten kan endast lindra nöd, ej af hjälpa
missförhållandena. Såsom historiker är Ellen Key den sista att förneka hvilken
insats i utvecklingen just barmhärtigheten gjort. Och barmhärtigheten
skall ständigt behöfvas, men den blir aldrig den stora reformator som
just vår tid väntar på och hvars evinnerliga ära det är att den vill
skapa fram, och som heter: rättvisa, och som har till valspråk: “största
möjliga lycka åt största möjliga antal. “ I sammanhang härmed bör
också nämnas några namn — såsom Lassalle, Marx, Zola, Krapotkin.
Rättvisan behöfver icke utesluta barmhärtigheten, och
barmhärtigheten icke rättvisan. Olika tider fordra endast hufvudvikten på den
ena eller andra af dessa två goda makter olika förlagd.
Man längtar efter att höra Lifslinjer bedömd i den toleransens
anda, som icke blott hänger upp sig på detaljer eller inför de
otydligheter som finnas, alltid uttyder dem till det värsta, utan som verkligen
för ämnet fram under diskussion, och som kan se idealism i en annan
åskådning än sin egen. Glaukon, som kanske gått längst i erkännande
af Ellen Keys skönhetssyn, och som säger sanningar med anledning af
sina uttalanden om Lifslinjer, som vittna om ett så sympatiskt tänkande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
