Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alltsedan sädesprisema på 1870-talet föllo, förvandlar den danske
jordbrukaren säden till ägg, smör och fläsk, hvaraf den årligen ökade produktionen
kan betraktas som källan till Danmarks nationalrikedom. Det är för kreaturens
skötsel kvinnans hjälp i sådan hög grad tages i anspråk och hon ägnar sig
däråt med det gladaste intresse. Hennes arbete underlättas af det danska
byggnadssättet — ladugården ligger oftast under samma tak som boningshuset.
Till landtbrukets allmänt höga ståndpunkt bidrager den både af män och kvinnor
flitigt besökta Husmandsskolen i Ringsted, där utom i jordbruk lämnas
undervisning i fjäderfä-, svin- och biskötsel. Afgiftema äro ytterst låga och vid
ansökan till jordbruksdepartementet lämnas fritt tillträde. Äfven korta kurser
å 14 dagar anordnas. “Husmandsrejseme“, studieresor för småbrukare, äga ju
sin motsvarighet hos oss, men för Danmark är egendomligt, att där hustrurna
medfölja sina män. Den danska bondkvinnan har hvarken tid eller anledning
att längta efter de osäkra härligheterna på andra sidan Atlanten, känslan af att
deltaga i den egna torfvans förkofran fyller henne med tillfredsställelse och
stolthet och binder henne med tusen trådar vid hemmet.
Fröken C. gaf sedan ur egen erfarenhet flutna råd och anvisningar rörande
fjäderfäskötsel, samt framhöll den absoluta nödvändigheten af att i Sverige
fjäderfäproduktionen ökades, på det våra höga importsiffror å ägg, hönskött och fjäder
måtte kunna reduceras, Hönsskötarskoior borde liksom i Danmark inrättas i
hvarje län. Jordbrukaren skulle läras att med samma tvungna intresse omfatta
sin hönsgård som sin ladugård.
Slutligen påpekade talarinnan hurusom bildade, själfförsöjande unga kvinnor
här både ägde ett tillfälle till egen utkomst och hade en föregångsmission att
fylla. Enstaka misslyckanden borde ej afskräcka, ty dessa berodde i de allra
flesta fall på otillräcklig förberedelse, oerfarenhet eller allt för stora
anläggningskostnader.
”Gratisprenumeration.”
Föreståndaren för folkhögskolan på Tjörn, direktör Oskar Lundgren, har
till Social Tidskrift insändt ett förslag, genom hvilket upplysning medels det
tryckta ordet skulle spridas på ett effektivare sätt än genom våra nuvarande
folkbibliotek.
Direktör Lundgren anser, att med dessa lånebibliotek följa flera olägenheter,
bland hvilka märkas låntagarnas ovarsamhet med böcker som ej tillhöra dem
och den smittofara, som vidhäftar arbeten, hvilka gå ur hand i hand. Han
föreslår därför, att en del af de penningemedel, som at olika myndigheter anslås
till folkbibliotek och föreläsningsföreningar, i stället borde komma den periodiska
pressen till godo såsom anslag till prenumeration på tidskrifter och facktidnftigar.
“Hushållningssällskapens och (eller) landstingens förvaltningsutskott borde på
allmänhetens förslag bestämma de tidskrifter å hvilka finge prenumereras af
allmänna medel intill en viss summa, och prenumeranterna borde sedan anmäla
sig hos kretsafdelningamas ordförande, åt hvilka lämnades att bestämma, huru
många och hvilka som borde få fri prenumeration.*
Härigenom skulle man sättas i tillfälle att få ett litet eget bibliotek, som
gaf ledning och upplysning i tidens frågor mer än de nuvarande
sockenbiblioteken, hvilka af herr Lundgren betraktas med pessimistiska blickar.
Utan att på något vis vilja misskänna den tanke, som ligger bakom detta
förslag, kan man med skäl fråga, om det är så synnerligen praktiskt och
välbetänkt, och de brister som onekligen mångenstädes vidlåda våra föråldrade
sockenbibliotek, kunna säkerligen botas på annat sätt. Angående den ovarsamhet, som
enligt författarens åsikt i allmänhet plägar utmärka låntagarna, är det tillåtet att
tänka, att slarfviga personer finnas öfverallt, men att det nog är öfverdrift att
särskildt framhålla deras förekomst i biblioteken. Med stigande upplysning och
därmed samtidigt växande förståelse af böckernas värde försvinner detta fel. Hvad
smittofaran angår, hänvisa vi till Folkbiblioteksbladet n:o 3, hvarest synes att
smittofaran genom böcker öfverdrifvits, ehuru den — om vissa försiktighetsmått
ej iakttagas — naturligtvis kvarstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
