Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sträjklagstiftningen under debatt.
Då de nuvarande rösträttsförhållandena i så hög grad lägga hinder
i vägen för arbetarklassen att inom riksdagen göra sin röst hörd och
sitt inflytande gällande vid debatterandet och tillkomsten af lagar, som
på det mest kännbara sätt vidröra arbetarnas ekonomiska existens, kan
man ej annat än känna tillfredsställelse öfver resultatet af det möte mellan
riksdagsmän och arbetarrepresentanter, som ägde rum den 28 mars på
Hotel Continental i Stockholm. Landssekretariatet hade inbjudit
riksdagens ledamöter till diskussion om fackföreningarnas rättsliga ställning
med anledning af framläggandet af den Hammarskjöldska motionen.
Öfver 100 ledamöter af riksdagen hade efterkommit inbjudningen, det stora
flertalet af dessa tillhörde naturligtvis Andra kammarens vänstergrupper.
Såsom bekant har den nu hos oss aktuella frågan om
fackföreningarnas rättsliga ställning varit synnerligen brännande i England, och en
blick på utvecklingen därstädes torde ej vara utan intresse.
De engelska fackföreningarna, hvilka nu spela en så stor politisk roll
och åtnjuta så högt anseende, hafva måst utstå många svårigheter, innan
de uppnått sin nuvarande betydelse. — År 1800 stadgades en förordning,
enligt hvilken sammanslutningar mellan arbetare i afsikt att höja lönerna
kunde beläggas med fängelse eller tukthus. Ehuru fackföreningarna
med tiden fingo en något gynnsammare ställning, voro de dock ända
till 1871 “olagliga, om också ej med nödvändighet brottsliga föreningar“.
Brottsliga voro de, så snart deras stadgar innehöllo något som kunde
innebära en inskränkning i näringsfriheten (restraint of trade).
1871 och 1876 års lagstiftning gaf fackföreningarna en förändrad
karaktär. Då fastslogs, att en handling, som icke är olaglig, när den
begås af en enskild person, ej kan anses vara det, när den begås
kollektivt af flera. Juridiska personer blefvo fackföreningarna dock icke genom
1871 och 1876 års lag. De kunde sålunda icke kära eller svara på
grund af ingångna aftal eller dragas till ansvar för åtgöranden, som
vidtagits af deras funktionärer. Juridisk personlighets rätt hade föreningarna
blott i den mån denna behöfdes för att skydda medlemmarna från stöld
och förskingring från funktionärernas sida. Lagen innehöll dessutom
straffrättsligt skydd mot efter aftalsbrott inträffande arbetsinställelser, som
kunna medföra fara för människolif, svårare kroppslig skada eller utsätta
egendom för förstöring eller grof skada. Slutligen sökte man värna
arbetets frihet.
År 1901 inträffade en högst betydande förändring i
fackföreningarnas ställning. Genom tvenne af öfverhuset fällda utslag (hvaraf det
ena rörde Taff-Valebolaget) skapades prejudikat på, att fackföreningarna
skulle anses såsom juridiska personer utan inskränkning. Fred.
Harri-son sammanfattar den genom utslagen skapade situationen sålunda:
1) Då en fackförening söker förmå någon att gå in på dess fordringar
genom att förmå andra att icke köpa af eller sälja till den förre, så kan
fackföreningen, äfven om den icke gör någonting, som förbjudits i lagen
af 1875, dock ådömas att utgifva skadestånd. 2) En fackförening kan
ställas till ansvar för en handling, begången af en dess tjänsteman, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
