Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven ur en annan synpunkt måste det vara af vikt att
auktoria-tiva representanter för arbetsgifvare och arbetare tillhöra de offentliga
arbetsförmedlingsanstalternas styrelser. Det förtroende,
styrelseledamöterna på andra områden förvärfvat, kommer anstalterna till godo,
deras personliga förbindelser och anknytningar till olika yrkesgrupper
och organisationer draga dessa till anstalterna, styrelseledamöternas namn
utgöra borgen för • att praktiska synpunkter blifva gällande vid
verksamheten.
I detta sammanhang torde lämpligen böra upptagas den frågan,
huruvida ej yrkesutöfvarne själfva böra på egen hand ordna denna
angelägenhet. Ur rent principiell synpunkt synes bäst och
naturligast, om de, som tillhöra ett yrke, själfva upprätta och
hand-hafva de anstalter — äfven för arbetsförmedling — som yrket kräfver.
Det är tydligt, att just de personer, som hafva hela sin verksamhet
förlagd inom en industrigren, skola bäst kunna bedöma och tillgodose
dess särskilda behof. Men å andra sidan resa sig här vissa praktiska
svårigheter. Först och främst måste den fordran uppställas, att
ledningen af sådana anstalter delas mellan och gemensamt utöfvas af
arbetsgifvare och arbetstagare inom yrket. Då nämligen en
arbetsför-medlingsanstalt, för att kunna fylla sin uppgift, oundgängligen måste
äga odeladt förtroende hos båda de parter, som skola anlita densamma,
och då dessa parter numera ofta icke hysa obetingad tillit till
hvarandras goda vilja och opartiskhet, så kan en af arbetsgifvarne ensamt
anordnad förmedling icke påräkna anslutning af arbetarne och omvändt.
Härom finnes en rik och belysande erfarenhet från utlandet. Den visar,
att de ensidigt af arbetsgifvare eller arbetareorganisationer ordnade
anstalterna icke kunna opartiskt handhafva arbetsförmedlingen. Sådana
anstalter blifva tvärtom upplysningsbyråer med särskildt inrättade system
för bojkottande af misshagliga arbetsgifvare eller arbetare —
arbetsförmedlingsverksamheten indrages såsom ett kampmedel i striderna
mellan organisationerna. Men en god arbetsförmedling är äfven ett
allmänt samhällsintresse, och det allmänna måste ha rätt att bevaka sina
intressen och begränsa tummelplatsen för arbetsgifvarnes och arbetames
fejder.
Icke ens när båda parterna i samverkan organisera och leda en
dylik anstalt, äro emellertid sådana svårigheter uteslutna, utan tvisterna
från andra områden, där organisationerna komma att stå mot hvarandra,
vilja gärna störa den samverkan, som oundgängligen erfordras.
Anstalten blir äfven under sådana förhållanden ett stridsäpple mellan de
kämpande organisationerna, dess ekonomiska trygghet såväl som
opartiska hållning sväfva i fara och blifva lätt beroende af, huru striderna
mellan organisationerna utfalla.
Man må nämligen observera skillnaden mellan sådana anstalter och
de offentliga. I dessa senare sitta arbetsgifvare och arbetare från vidt
skilda verksamhetsområden. Äfven om nu någon af dessa
representanter tillhör en organisation, som för tillfället befinner sig i strid, så
sitta där ock ledamöter från andra arbetsområden, som ej direkt beröras
af striden och därför under den opartiske ordförandens ledning kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
