Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidskriftsöfversikt.
Den danska
olycksfalls [-försäkringslagen-]
{+försäkrings-
lagen+} af 7
jan. 1898.
Sju drs
erfarenhet.
Härom har sekreteraren
i
Arbejderforsikringsraa-det, cand. polit. Aage
Sörensen nyligen
redogjort i Tidskrift för
Ar-b ej derfor sik ri ng. Han
försöker besvara frågan,
huruvida denna lag, som
antogs med så stort motstånd och utsatts
för så skarp kritik, i praktiken motsvarat
sitt ändamål. Och svaret blir i
huf-vudsak jakande.
Den danska lagen står teoretiskt i
motsats till den tyska. Den afser ej
som den senare att genom en årsränta
be-trygga vederbörande arbetares existens,
något tvång till försäkring existerar ej
i Danmark, utan blott en rätt
villkorligt fastställd ersättning en gäng för
alla vid invaliditet och död. Strängt
taget är sålunda den danska lagen
ingen försäkringslag. Den har också af
tyska förf. betecknats som blott en
»utvidgad ansvarighetslag“ och som
sådan gifvits en låg plats på
systematikens rangstege. I praktiken är likväl
skilnaden af ringa betydelse.
Erfarenheten har visat, att det öfvervägande
antalet arbetsgifvare låta försäkra sina
arbetare. Af 1805 till
“Arbejderforsik-ringsraadet“ år 1904 anmälda fall voro
sålunda 1 657 försäkrade i erkända
bolag, 14 i icke erkända. Några enstaka
fall ha visserligen förekommit då
ersättning uteblifvit, men det finns ingen
tendens till att dessa fall skola ökas.
Under 1905 förekom sålunda intet
dylikt. Påståendet’ att de små
arbetsgif-varne skulle underlåta att försäkra har
icke bekräftat sig i Danmark. Härtill
har utan tvifvel bidragit landets starka
fackorganisation af såväl arbetsgifvare
som arbetare.
I fråga om lagens omfattning anser
förf. att många flera yrken borde falla
under densamma, äfven om man vill
fasthålla vid beteckningen »farliga»
verksamheter. Landtbrukets indragande
under lagen är också att vänta inom
kort. Byggnadsfacket faller nu blott
delvis under lagen, hvilket har
framkallat mycket missnöje. Svårighet och
missnöje uppkommer likaså genom
lagens bestämmelse, att ansvaret —
frånsedt stat och kommun — blott
tillkommer den arbetsgifvare. som drifver re-
spektive verksamhet som näring. En
husägare t. ex. är sålunda icke
ansvarig för de arbetare han sysselsätter.
Inom vissa yrken har denna
bestämmelse varit af ödesdiger betydelse så
t. ex. beträffande laddning-,
lossnings-och packhusarbete, ty då köpmän
redare m. m. ej kan sägas drifva dessa
verksamheter som näring, har lagen i
mycket begränsadt omfång kommit
hamnarbetare till godo.
Försäkringen omfattar vidare blott de
i verksamhetens teknisk-mekaniska del
sysselsatta arbetarne.
Arbejderforsik-ringsraadet tolkar denna punkt så, att
endast olycksfall inom fabriken eller
på arbetsplatsen faller under lagen.
Fa-brikskuskar, ölutkörare etc, ha sålunda
ej del i försäkringen, ej heller arbetare
som afhämta eller afleverera varor.
Enklast och rättvisast vore dock att
alla ett företags arbetare under hela
arbetstiden fölle in under försäkringen,
I lagen för sjöfolks försäkring af 1 apr.
1905 har man följt denna princip.
Angående “grof ovarsamhet“, såsom
uteslutande ersättning, har häftiga
strider stått. Detta undantag finnes icke
i den tyska lagen, och då det i
praktiken spelar föga roll, vore detönskligt,
att det med snaraste strökes ur den
danska lagen. I genomsnitt har blott
en gång om året nekats ersättning af
denna grund.
I . fråga om den danska lagens
huf-vudprincip, kapitalutbetalningen,
anser förf., att denna i vissa fall är att
föredraga framför räntesystemet. Det
senare har den svagheten, att det
motarbetar den skadades lust att
återupptaga arbetet så snart som möjligt. Denna
olägenhet erfares starkt i Tyskland, i
synnerhet när det gäller närvsjukdomar.
Vid allmännast förekommande
invaliditeter är förhållandet det, att den
skadade plötsligt och brutalt ryckes ur
sin verksamhet och kastas för längre eller
kortare tid på sjuklägret, sedan kommer
konvalescensen, därefter
tillvänjnings-tiden, och efter några år kan man knappast
tala om nedsättning i
arbetsproduktionen. Den första perioden efter
olycksfallet är den kritiska, och
kapitalutbetalningen är ägnad att hjälpa den
skadade utöfver densamma. Vid de
stora invaliditeterna däremot - där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
